Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Tomten

Midvinternattens köld Àr hÄrd,
stjÀrnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gÄrd
djupt under midnattstimma.
MĂ„nen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit pÄ fur och gran,
snön lyser vit pÄ taken.
Endast tomten Àr vaken.

StÄr dÀr sÄ grÄ vid ladgÄrdsdörr,
grÄ mot den vita driva,
tittar, som mÄnga vintrar förr,
upp emot mÄnens skiva,
tittar mot skogen, dÀr gran och fur
drar kring gÄrden sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lÀr bÄta,
över en underlig gÄta.

För sin hand genom skÀgg och hÄr,
skakar huvud och hÀtta:
”Nej, den gĂ„tan Ă€r alltför svĂ„r,
nej, jag gissar ej detta”.
SlÄr, som han plÀgar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
gÄr att ordna och pyssla,
gÄr att sköta sin syssla.

GĂ„r till visthus och redskapshus,
kÀnner pÄ alla lÄsen.
Korna drömma vid mÄnens ljus
sommardrömmar i bÄsen;
glömsk av sele och pisk och töm,
Polle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver.

GÄr till stÀngslet för lamm och fÄr,
ser, hur de sova dÀr inne;
gÄr till hönsen, dÀr tuppen stÄr
stolt pÄ sin högste pinne;
Karo i hundbots halm mÄr gott,
vaknar och viftar svansen smÄtt;
Karo sin tomte kÀnner,
de Àro goda vÀnner.

Tomten smyger till sist att se
husbondfolket det kÀra;
lÀnge och vÀl han mÀrkt, att de
hÄlla hans flit i Àra.
Barnens kammar han sen pÄ tÄ
nalkas att se de söta smÄ;
ingen mÄ det förtycka:
det Àr hans största lycka.

SĂ„ har han sett dem, far och son,
ren genom mÄnga leder
slumra som barn; men varifrÄn
komma de vÀl hit neder?
SlÀkte följde pÄ slÀkte snart,
blomstrade, Ă„ldrades, gick-men vart?
GÄtan, som icke lÄter
gissa sig, kom sÄ Äter.

Tomten vandrar till ladans loft;
dÀr har han bo och fÀste
högt pÄ skullen i höets doft
nÀra vid svalans nÀste.
Nu Àr vÀl svalans boning tom,
men till vÄren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd af sin nÀpna maka.

DĂ„ har hon alltid att kvittra om
mÄnget ett fÀrdeminne,
intet likvÀl om gÄtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vÀgg
lyser mÄnen pÄ gubbens skÀgg;
strimman pÄ skÀgget blÀnker,
tomten grubblar och tÀnker.

Tyst Àr skogen och nejden all:
livet dÀr ute Àr fruset;
blott frÄn fjÀrran af forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och halvt i dröm
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthÀn den skall fara,
undrar, var kÀllan mÄ vara.

Midvinternattens köld Àr hÄrd,
stjÀrnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gÄrd
gott intill morgontimma.
MÄnen sÀnker sin tysta ban,
snön lyser vit pÄ fur och gran,
snön lyser vit pÄ taken.
Endast tomten Àr vaken.


Dikt Tomten - Viktor Rydberg