Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt I klostercellen

Gamle munken putsar lampan, styrker sig ur fyllda kannan.
Han kan prÀnta, han kan dricka fullt sÄ vÀl som nÄgon annan.
För det ena kÀra vÀrvet har han ej det andra glömt:
fyllt har gubben mÄngen kodex, flera bÀgare han tömt.

Se, nu textar han sÄ flitigt med en gammal bok framför sig,
tryggt utöver pergamentet konstförfarna handen rör sig,
och av barnslig glÀdje lyser, dÄ han ser sitt vackra prÀnt,
gubbens panna, sjÀlv ett Äldrat, skrynkligt, gulnat pergament.

Vad han skriver, vilka tankar, bryr den gamle icke mycket;
riktig avskrift och siratlig Àr för honom huvudstycket.
Åt var kapital, som lyckats, ler han glad och hĂ€mtar kraft
till ett ”vidare i texten” ur de milda druvors saft.

Medan sÄ sitt kall han sköter, Àr den tysta cellen vorden
hylsan kring ett frö, som fÀlldes av ett Àdelt trÀd till jorden,
handen kring en liten lÄga, flÀmtande för vind och drag,
liten lÄga, som skall varda stor en gÄng och göra dag.

Om han visste, vad han verkar, kanske skulle dÄ han kasta
pennan med ett ”hjĂ€lp, Maria!” och till bönkapellet hasta.
Ej du vet det, dogmens fÄnge, att du frÀlst ur glömskans hand
formeln, som en dag skall lösa andarna ur dogmens band.

Ensam Àr du ej i cellen: tyst, osynlig, vid din sida
dvÀljs ett sÀndebud frÄn honom, vid vars fot eoner bida.
Det Àr han, som styr din penna, dÀr hon gÄr sÄ segerrik
för att rĂ€dda Platos himmel och Perikles’ republik.

Drick, du gamle, ljuvt Àr vinet, och det fröjdar dig i sjÀlen,
och gör fÀrdig, förrn du somnar, den dÀr nya kapitÀlen!
Över tusenĂ„rig avgrund sĂ„ en bro du stilla slĂ„r
mellan tusen Ă„r bakom dig och framför dig tusen Ă„r –

bron för tanken, som skall grusa fÀngseltorn och krossa bojor.
Men i mörker höljas Ànnu herrars slott och trÀlars kojor,
genom klostergluggen skimrar gamle munkens lampa matt,
och utöver vÀrlden skrider medeltidens stjÀrnenatt.


Dikt I klostercellen - Viktor Rydberg
 »