Digaren Viktor Rydberg

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta […]

(I Aten år 267 efter Kristus.) Nyss på löddrig häst ett ilbud sprängde in i Pallas’ stad, och ett rop […]

(Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar, dignar i kamp för ditt land, dör för din stad […]

Gamle munken putsar lampan, styrker sig ur fyllda kannan. Han kan pränta, han kan dricka fullt så väl som någon […]

I kvällens mörker och stormens larm han hörde en röst vid sin fönsterkarm: ”Gunnar, nu går det böljor över sjö. […]

I nordanskogen där nickar granen: O, Vodans släkte, du vapenglada, gå ned, där pinjer och palmer sucka bland levnadströtte och […]

Tyst är lunden, och sjön, som kysst strandens somnade ros, är tyst. Aftonskimret, som milt besken tempelkullen, har bleknat ren […]