Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Pilgrimens julsÄng

Höstens slagregn och steppens sol
blekte pilgrimsdrÀkten.
Upp jag steg, dÄ hanen gol
tidigt i morgonvÀkten.
Hundramilade
hÀn mot Sverige
vÀgarna stego, och först mot kvÀlln
trött jag vilade;
natthÀrbÀrge
bjöds pÄ halmen vid spiselhÀlln.

Korsfararsagor och pilgrimsskrock
letade tanken till rÀtta.
Snart i dörren en lantlig flock
tyst mig hörde berÀtta.
Kvinnorna lutade
tÀtt sig samman
arm i arm i lyssnande led.
Gnistorna sprutade
högt ur flamman,
vilken slickade spiselns ved.

Äventyr pĂ„ villande vĂ€g,
mÄnget vallfÀrdsminne
sorglöst tolkades, men jag förteg
elden, som falnar mitt sinne.
SjÀlvförpinande
helig broder
döljs ej under den rock jag bÀr.
Ej den skinande
fru Gudsmoder
mina aningars drottning Àr.

Genomvandrat jag har allen
skuggornas land, de öde.
LÄngt i öknen bland tistlar och ben
talade jag med de döde.
Sund och levande
gick jag dem nÀra,
log och snyftade samman med dem.
Följde dem bÀvande,
fick dem kÀra,
sökte i skuggornas hem ett hem.

Skuggorna rörde min panna-och skönt
steg en fornvÀrld ur graven.
Ninives döttrar virade grönt
runt kring pilgrimsstaven.
StjÀrnorna blossade
bibliskt klara.
Sakta susade strÀngaspel.
Skuggornas krossade
underbara
skönhetsrike betog min sjÀl.

Lyss jag i kÄpans musselskal,
brusar Arkipelagen.
Ekon av tympanon och cymbal
dallra vid böljeslagen.
Jungfrur rövande
utan Ă„nger
frusta centaurer i flyende tramp.
Avgrundsbedövande
vilda sÄnger
skratta i takt med hovarnas tramp.

Trolöst flydde jag skuggornas land,
trÄnade Äter till livet,
gators vimmel och lampors brand,
dock-mitt öde stod skrivet.
Livets böljande
stÀder och lÀnder
lockad av sorlet jag genomgick,
men de förföljande
skuggornas hÀnder
lades skymmande över min blick.

Runt mig hÀlsa de unga fritt
andra vaknande tider.
FrÀmmande stÄr jag i deras mitt.
Som en vÄlnad jag skrider.
Dagens krigande
skara spÀnner
ordets bÄge av senor och stÄl;
drömsjukt tigande,
arm pÄ vÀnner,
vandrar skuggornas son utan mÄl.

Aldrig kan jag som fordom glatt
stundens frÄgor dryfta;
tankarna famla dag och natt
nederst i skuggornas klyfta,
dÀr ej flÀmtande
facklan sÀnder
livets sken, men en underjords.
Aldrig bland skÀmtande
bröder och frÀnder
skall jag munter sitta till bords.

Skriande tranorna flyktat ren.
Vita bolstrar och putor
flingorna bÀdda kring hÀll och sten.
Kojornas trÄnga rutor
glimta immiga.
Sparven i hunger
letar kÀrven vid bondens skjul.
Djupt ur dimmiga
höstkvÀlln sjunger
pilten vid foran om vinter och jul.

Röster frÄn barndomens Är, till er
snöiga stigar mig föra,
men ni nÄ ej mitt hjÀrta mer,
mumla blott i mitt öra.
Stilla, saliga,
soningsfulla
stÀmmor, fÄfÀngt kallen I.
Hotfullt otaliga
syner rulla
upp ur Hades min blick förbi.

Glömska drickes ur Lethes vÄg,
men med ögonen slutna
drack jag ur mörka Styx-och sÄg
sedan allen det förflutna.
Bleka och krokiga
skuggorna locka
anden att drömma vid Karons flod,
men det brokiga
livet vill plocka
frukter, som vinkande trÄs av mitt blod.

Kedjad vid livet min stav jag bÀr.
Rolös kring vÀrlden jag ledes.
LÀngtar dit, dÀr jag icke Àr.
FrÀmmande allestÀdes.
Hades sig hÀmnade.
Skuggornas like
strafflöst av livets frukter ej stjÀl.
Skuggornas jÀmnade
skönhetsrike
vann för eviga tider min sjÀl.


Dikt Pilgrimens julsÄng - Verner von Heidenstam