Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Djufars visa

I danserskornas stad, det glada Tanta,
dÀr bomullsbuskens ros blir vit och gul
och Nilens delta stÄr med gröna majsfÀlt
och bufflar draga vattenhissens hjul,
i detta Tanta levde gamle Djufar.
Han var beryktad för sin tungas makt
att dikta lÄnga österlÀndska verser
i takt med danserskornas muntra takt.
Han sjöng sÄ vackert om sin stad, som lÄg
med hundra duvtorn, torg och minaret,
att den som hÀnryckt ej sprang in i dansen,
betÀckte ögat med sin hand och grÀt.

En morgon tidigt satt han pÄ sin tröskel.
Fast lÄgt stod solen, var han redan klÀdd.
DĂ„ ropte alla flickorna vid brunnen:
”Nu diktar Djufar! Han har glömt sin bĂ€dd!
I afton kanske, nÀr i haschischrök
pÄ nakna fötter och vid flöjters lÄt
vi dansa slöjdans, att han sjunger visan
och lockar Ă€n vĂ„rt skratt och Ă€n vĂ„r grĂ„t.”

DĂ„ sade Djufar: ”Har jag tid till sĂ„ng?
Min tid Àr kort till ökengravens blund.
Jag har ej rÄd att för min sömn försumma
en sĂ„dan sval och ljuvlig morgonstund.”

DĂ„ ropte yngsta flickan med ett skratt
och lyfte krukan pÄ sitt svarta hÄr:
”VĂ„r vĂ€n Ă€r alltför gammal till att dikta.
NĂ€r fyller Djufar sina hundra Ă„r?”

Förbittrad steg den krökte gubben upp
och strödde trumpen bröd för sina duvor.
Men nÀr han sÄg kupolerna, som vÀlvde
pÄ stadens höjder som en klase druvor,
och sÄg kring slÀtten, klarnade hans min.
”Kom, barn! Om jag var hundra Ă„r och mer,
förmÄdde Àn min gamla tunga sjunga,
nĂ€r frĂ„n min tröskel denna trakt jag ser.”

Det blev ett jubel. Folket kom ur staden
och satte sig som kring ett lÀgerbÄl,
och deras trummare bar ut sin puka,
en fiskskinnsöverdragen mÀssingsskÄl.
NĂ€r musikanterna nu bildat ring
med flöjten lyft och lutan pÄ sitt knÀ
och med sin smÀckra, strÀngade rebabe,
vars buckla sken av indiskt sandeltrÀ,
och nÀr nu danserskorna togo dans,
sÄ var kring deras panna fÀstad slant
begynte glindra som en liten gnista;
dÄ steg Djufar upp pÄ brunnens lÄga kant.

Han drog en papersremsa och en penna
försiktigt ur en avlÄng silverslida
och knÀppte upp sitt blÀckhorn, vilket hÀngde
i gula silkessnören vid hans sida.
DÀr lÄg ett sorglöst lugn pÄ denna trakt,
pÄ tystnadens bestÀndigt tysta land,
pÄ dvalans land, det tigande Egypten,
dÀr sjÀlva vattnet ljudlöst slÄr sin strand.
PĂ„ deltats revlar sov en rad flamingos.
Ett fartyg sam pÄ vattnets gula spegel
med akterhuset mÄlat grönt och rött
och drev med floden utan rodd och segel.

Den gamle Djufar tog som en aktör
pÄ brunnens kant högtidligt ut sitt steg,
och mödrar lyfte sina barn i höjden
i vÀntan pÄ hans sÄng-men Djufar teg.
Hans ögon vidgades och glÀnste under
hans panna, som var brun som mörknat lÀder,
och i den ivrigt lyfta handen sken

mot kornblÄ luft hans pennas vita fjÀder.
Han rörde sina lÀppar tyst, och han,
som med sin vers och klangen av sin röst
sÄ ofta lockat löjen eller tÄrar,
lÀt hakan lÄngsamt sjunka mot sitt bröst.

Han vÀnde sig frÄn folket och betÀckte
sitt huvud med en Àrm av sin burnus.
Han brast i grÄt. Han lÀt sin penna falla
och gick tillbaka till sitt lÄga hus.

DĂ„ ropte nĂ€rmsta flickan: ”Ganska sant
blev Djufar spÄdd, att diktens stora glÀdje
ej mer Ă€r hans.”-Den andra flickan gick
förgrymmad hem frÄn brunnen, men den tredje
gav musikanterna en vink och tog
hans pappersremsa, som lÄg vÄt av grÄt.
Hon lyfte den och bar den, följd av folket,
vid strÀngarnas och pukans muntra lÄt.
Hon gick till stadens stilla helgedom.
DÀr fÀstes remsan i en pelargÄng,
och Tantas döttrar kysste den och mindes
i lÄnga tider Djufars tysta sÄng.

Den ögats glĂ€dje Österlandet skĂ€nker
kan ingen skildra i en skriven rad,
men gamle Djufar mÄlar denna glÀdje
i sitt av tÄrar vÀtta, tomma blad.


Dikt Djufars visa - Verner von Heidenstam