Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Moderspråket

Sagoförtäljerska, när jag var barn,
drömmens ande du väckte,
Fantasos’ tömmar av purpurgarn
gossen vid elden räckte,
visor sjöng från min moders mun,
tanke gav leken vid bordet.
Också för mig från begynnelsens stund
skapades världen av ordet.

Följeslagerska vart du mig sen,
hur sig än vände mitt roder.
Mer för mitt hjärta än någon vän,
närmre än fader och moder,
närmre än bruden tryckt mot mitt bröst
ständigt var du mitt sinne,
bikterska, trösterska, du vilkens röst
diktade rastlöst därinne.

Reskamrat, du i fjärran land
under främmande himmel
log mot min längtan, tryckte min hand,
ledsven i Babylons vimmel.
Ensamhetssorgen som David du
sjöng från min själ med din stämma.-
Var du mitt sällskap, endast du,
hjärtat kände sig hemma.

Så har du följt mig från barndomens dar,
växlande skepnad med åren.
Innerst dock alltid densamma du var,
bliver väl också till båren,
drömmerska, älskande tankens stål,
men i din tonvärld fången,
svärmande svenska modersmål
med ditt kvällsus i sången.

Dig jag tjänar som tacksam son,
allt vad jag äger du skänkte.
Smedens konst är ju eldens lån.
Allt jag drömde och tänkte
kommer från dig, som jag dyrka skall,
tills mer ej livstråden spinnes.
Bönhör mig, så när läppen är kall,
man i ditt tempel mig minnes.

Moderspråk, du trädets sus,
städse nytt och oändligt,
annat i morgon – än aftonljus,
men dock ett och beständigt.
Tusende bladen från topp till fot
kan till en kör du kalla,
låta dem känna, att samma rot
fostrar och bärer dem alla.

Folkets levande andedräkt,
het av hopp och av strider,
arvked bindande släkt vid släkt
ända mot bortersta tider.
Alla stora hjärtan i dig
klappa, än när de domnat.
Lyssna, och ekot mångdubblar sig
ändlöst från tider, som somnat.

Landets ungdomsbrunn med våg
speglande dåd och dygder,
vinterlynne och sommarhåg
runt över Sverges bygder!
Hemlighetsfulla navelsträng
djupt emot jordens sköte,
sång vid vaggan samt vid den säng,
där oss döden stämt möte.

Guldtråd, på vilken vi våra liv
träda med skiftande dagar,
ring, som fäster oss vän och viv,
tolk för stjärnor och lagar!
Högsta tankar, dyraste namn,
drömmen skimrande skärast –
moderspråk, du bär i din famn
allt oss i världen är kärast.


Dikt Moderspråket - Oskar Levertin