Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Ithaka

Jag drömt som frÀmling pÄ en frÀmmad strand
Gud vet hur mÄnga Är.
Nu vill jag hem. Jag redan lagt frÄn land,
i silkesseglet stormen slÄr.
FramÄt mot obefarna vattendrag
förbi Herakles’ stoder
mot fjÀrran ö i blÄ arkipelag
jag vridit skeppets roder.

DĂ€r ligger solskenslyst i havets mitt
mitt Ithaka, den ö,
dÀr frukttrÀdsvalven evigt lysa vitt
och dyningarna dö
i sÀven som en mattad aftonsÄng
frÄn kÀrleksdomnad lyra,
dit, vore fÀrden Àn sÄ hÄrd och lÄng,
vill jag min farkost styra.

DÀr stÄ det vita, marmorsvala hus,
i vilket jag vill bo.
DÀr silverpoppeln har det högtidssus,
som hÀgnar med sin ro.
Ack, vÀrldens vÀgar, jag Àr trött pÄ dem!
Jag hör det dunkla kravet
mot lÀngtans Ithaka, mitt hjÀrtats hem,
min vita ö i havet.

PÄ hemfÀrd stadd jag lyssnar sÄ förstrött
pÄ livets lust och larm
som pÄ en man, som av en slump mig mött
och hÄller fast min arm.
I bröder, Àn jag gÄr som en bland er,
men ren mot slag som smekning
med avskedsstundens gÄtfullhet jag ler.
Jag har gjort upp min rÀkning.

Blott starkare förnimmer jag var dag
den manande musik,
som eko Àr av kvÀllens böljeslag
emot min hemös vik.
Jag drömmer lutad över skeppets toft.
I skum delfiner skalkas,
Àn syns ej ön, men luftens mandeldoft
förtÀljer, att jag nalkas.

SÄ vill jag bÀra allt, vad Àn en man
kan bÀra utav ve,
ty ett jag vet, ej evigt rÀcka kan
mitt hjÀrtas odyssé.
Min sorgs, min glÀdjes skiljemynt-allt glöms
som mull i mull begravet,
nÀr skeppet nÄr sitt Ithaka, sin dröms
vÄrvita ö i havet.


Dikt Ithaka - Oskar Levertin