Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Mitt döda barn

Lugnt jag min lyckas summa vÀgde
mot lyckan under högre tak,
fastÀn den rikedom jag Àgde
var sammanförd i smÄ gemak.

Och som jag ej var med i ringen
kring statens fullbesatta bord,
sÄ slapp jag trÀngas, och med ingen
behövde jag att byta ord.

SÄ bjöd jag vÀrldens Àvlan spetsen
och gladdes Ă„t den dag, som var;
men sÄ bröt döden in i kretsen,
och dÄ först blev jag fattig karl.

Ty tar du blommorna frÄn tuvan,
sÄ stÄr hon skövlad snart och tom,
och tar du ungarna frÄn duvan,
sÄ har hon ingen egendom.

Det blÄste ingen flÀkt av oro,
du ljuva barn, de ögonblick,
dÄ dessa mina armar voro
den vagga, dÀr du slumra fick.

Jag var, nÀr du om halsen höll mig,
en gammal kvist, som gÄtt i knopp;
och sÄg du opp, det föreföll mig,
som ett juvelskrin sprungit opp.

Det finns ej sinne, sÄ förslitet,
som ej har barnaögat kÀrt;
det finns ej barn, om Àn sÄ litet,
som ej Àr millioner vÀrt.

SÄ skred min dag förutan strider
och i ett jÀmnmÄtt utan namn,
liksom ett skepp, som sakta glider
med fulla laddningen i hamn.

En kvĂ€ll vi vĂ€cktes–och vid sidan
stod hÄlögd sjukdomens gestalt:
du lÄg i ryckningar och kvidan
och sökte lindring överallt.

DĂ€r lade vi oss ned att vyssa
till stilla ro de lemmar smÄ;
dÀr böjde vi oss för att kyssa
till sömns de vilsna ögon blÄ.

Men all vÄr kÀrlek litet hjÀlpte,
och ingen vÀnlig vila kom,
förrÀn den bleka döden stjÀlpte
i gryningen sin fackla om.

Och se, frÄn dina skuldror sköto
smÄ vita vingar ut med hast,
som alla hinder genombröto,
i samma stund ditt öga brast!

Jag sÄg dem lyfta dig i kretsar,
en lÀrka lik, frÄn jordens bryn,
till dess till slut de fina spetsar
försvunno, glÀnsande i skyn.

Och det vart dager i detsamma,
men skymning, skymning för min sjÀl;
jag tyckte jag sÄg ljusen flamma,
men mörker, mörker likavÀl.

Du var mitt yngsta hopp, mitt sista,
och redan stÄr din vagga tom,
och under locket pÄ din kista,
dÀr ligger nu min rikedom.

Men vad mitt öde tar för kosor,
skall du som fjÀril vila pÄ
en bÀdd av röda, röda rosor
uti mitt hjÀrtas bÀsta vrÄ.


Dikt Mitt döda barn - Karl Vilhelm August Strandberg
«