Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Vita frun

         I

DĂ„ Årdala klockor ringa till pingst,
herr Karl av Södermanland
styr nedÄt backen sin holsteinerhingst
mot blÄnande BÄvens strand.
Hans panna Àr mörk som en ovÀdersnatt.
PÄ raggig dvÀrghÀst, ystert, glatt,
sexÄrig ryttare utan tadel
travar i jÀmnhöjd med fadrens sadel.

Med blottat huggsvÀrd och uppspÀnt rör
en hotfull ryttarevakt
pÄ avstÄnd skymtar, bakom och framför,
och ger pÄ var buske akt.
Behöves icke – vĂ€gen Ă€r klar.
Iskall förfÀran som förbud far,
mÄlet Àr vunnet och trotset brutet
och torget i Linköping blodbegjutet.

PÄ vÀgen ofta bland björk och al
de fÀrdats förbi nÄgon borg;
men ingen kom ut att hÀlsa herr Karl,
ty slÀkten dÀrinne haft sorg.
Bak luckorna flÀmtade höga ljus
i stumma, svartklÀdda adelshus.
FörgrÄtna ögon ur fönsterspringor
mot ryttarne riktas som uddvassa klingor.

Men borta i byn stod folket vid grind
och hurrade friska tag.
DÄ lade sig fÄran pÄ bister kind
i rynkor av vÀlbehag.
StrÀnge herrn under jubelbrus
tog en klunk öl utur bondens krus;
och pilten sĂ„ hurtig och sex Ă„r bara”
Det var ett Gud signe och Gud bevara!

I moln av damm bÀr det Äter av.
Den lille reder sig rask.
Snart hovarne bullra i sakta trav
bland flottbrons gungande plask.
I aftonguld ligger BÄvens sjö,
och Vibyholm pÄ sin trÄnga ö
strÀcker emot dem de tvenne flyglar.
Nu lÀmna vid trappan de sina tyglar.

DÀr nere bugande fogde stÄr
med nyckelknippan i hand
och blottar ödmjukt sitt vita hÄr
och svÀvar pÄ mÄlet ibland.
För hertigens stÄlblick och rovfÄgelsnÀbb
det flödande talet rÄkar i ebb,
ty Karl han ser genom dubbla murar
och prövar rÀkenskaper och njurar.

TvÀrt klipper han av allt fjÀsk och snack.
Orörlig stÄr man och stum,
tills ljudet av sporreklirrande klack
dött bort i hans inre rum
PĂ„ pannan, som ljusnade nyss i byn,
man Äter varsnat ovÀdersskyn;
hÄrtestarne över de djupa vecken
dem hade han rubbat – ett dĂ„ligt tecken.

HÀr finns blott ett enda frimodigt bröst,
till vilket ej fruktan nÄr:
bestÀndigt klingar den lilles röst
i trappa och korridor.
Än svinner han in i en fönstersmyg
i salen med pressat gyllentyg,
Àn Àr han i översta torngemaket,
dÀr flöjeln gnisslar pÄ koppartaket.

Liksom förstenad man ofta stod
vid fadrens bannor och hot,
men detta Àlskliga unga blod
vart hjÀrta vill flyga emot.
Ute i borgstugan efter hand
knektarne lossa pÄ tungans band;
den lille far ut och in som en svala.
De akta det icke – de viska och tala.

Den gamle Jesper av gÄrdens vakt
och Joakim hakeskytt
ha kloka huvu’n tillhopa lagt
och döma om gammalt och nytt:
i Linköping var det en ynkelig fÀrd,
pÄ himlen stodo brinnande svÀrd,
kometer och jÀrtecken om vart annat.
Och Motala ström mitt i loppet stannat.

Men Jesper nattvakt, gammal i gÄrd,
med visdom i tandlös mund,
som vankar med lur och med hillebÄrd
kring slottet pÄ enslig rund,
han menar det blir vÀl vÀrre Àn
ty Vita frun har vist sig igen
i natt som var, just mot hanegÀllet,
i vÀstra flygeln pÄ vanliga stÀllet.

”I gula kammarn – mĂ„nen sken klart
och sjön lĂ„g alldeles blank –
vid fönstret stod hon dÀr uppenbart,
sÄ dödsblek, sÄ lÄng och rank.
Med hÀnderna famlade hon omkring,
liksom hon tvĂ€ttade nĂ„gonting –
av Ă„ngest jag tappade bardisanen;
dÄ var hon borta och sÄ gol hanen.

”Vad bĂ„dar det, tror I? Jag tiger, jag.
Ej vet jag, om ryktet har rÀtt;
det glunkas hon byker till domsens dag
en trasa ur Linköpings tvÀtt.
Det blodet, det blodet pÄ Linköpings torg
skall bringa landet jÀmmer och sorg.
De mÀktige styra de och stÀlla,
men sist fÄ vi stackare allt umgÀlla.

”I natt hon kommer nog en gĂ„ng till
och spökar för örlig och pest.
Vad annat och större hon sÀga vill
Hans Furstliga NÄde vet bÀst.
Hans Furstliga NĂ„de kĂ€nner allt grund…”
”Din olycksgubbe, sĂ„ hĂ„ll dĂ„ mund!” –
kamraten viskade, hemsk att skĂ„da –
”Vill du om halsen bringa oss bĂ„da?”

Och skytten Jockum, av skrÀck förgjord,
i skymningen satt och skalv,
som hade hertigen hört vart ord
igenom alnstjocka valv.
Gubben Jesper, med syn i behÄll
mitt i natten för spöken och troll,
ej mellan pelarne uppmÀrksammat
hur gosseögon i dunklet flammat.

         II

Herr Karl han gÄngar med tunga fjÀt
kring Ă„terljudande golv
och knyter alltjÀmt pÄ tankarnes nÀt,
fast vÀktaren tutat tolv.
Sin not han kastade föga öm
i stridaste loppet av tidens ström;
skall han i dess maskor en krona fÄnga,
ej bara dödskallar, mÄnga, mÄnga?

Hans namn, det vet han, Àr en tyranns.
Hans vandring Àr skoningslöst hÄrd
med rödjande yxa i Svea lands
förvildade örtagÄrd.
De klyftige sÀga att blott för Sig
han vÄllat blodbad och inhemskt krig,
men frÄga bonden för ro skull Àven
vad Han vÀl tror om den hÄrda nÀven.

Med trotset i Ă„dror av adligt blod
vÀl hÀrskareviljan fick makt,
men tvingar till ro ej en sömnlös flod
i tinningens kala trakt.
Det stora fönstret med rutor i bly
öppnar han hÀftigt. Skall dag ej gry?
Ett andedrag in i rummet strömmar
av nattens svalka och vÄrens drömmar.

Nu sover hans fagra Södermanland
i mÄnskenets klara ljus
med gröna rÄgar vid sjöastrand
och röda timrade hus.
En kÄre krusar i sakta fras
ett stycke av BĂ„vens spegelglas.
VĂ€xlande dofter luften fylla
frÄn insjön och kryddgÄrdens friska mylla.

Ja, det Àr hans egen, hans svenska bygd,
som slumrar i tillit och ro.
Trots herrarne, Àr det blott i hans skygd
de smÄ vilja bygga och bo.
Det Ă€r hans land – ja, han andas det.
FrÄn nylövad björk, frÄn vÄrgrön vret
det Ängar en hÀlsning mot fönsterranden:
Du Àr min man, fast med blod pÄ handen!

FrÄn knappa tegar och lÄga tak
bÀr natten drömmande tack:
du, endast du, tog dig an min sak
mot pÄvetrÀl och polack.
Min spirande tanke, min egenart
du vÀrnat med svÀrdet skarpt och bart;
din gÀrning lÀrer jag aldrig glömma.
Du Ă€lskat mig – skulle jag dig döma?

Inför ett förborgat tribunal
herr Karl dock i natt har svÄrt;
”Jag kunde ej annat – det fanns ej val,
hÀr gÀllde det hÄrt mot hÄrt.
Min faders verk eller riksens rÄd,
ettdera det gĂ€llde – dĂ„ fejd utan nĂ„d!
De syftat Ät Sveriges hjÀrterötter,
och huvu’na lades för deras fötter.

”LĂ„t steglen sĂ€nda sin vĂ„lnadshĂ€r!
Mitt hjÀrta ej bÀvan sport.
För detta fattiga landet dÀr
jag gjorde om vad jag gjort.
Om blott det lÀnder till Sveriges vÀl,
mÄ skulden drabba min egen sjÀl!
Min son en gÄng kan gÄ mera varligt
och skona – nĂ€r det ej mer Ă€r farligt.

”Min Gustav Adolf!” SĂ„ sĂ€llsport blid
vart glansen i ögonvrÄn.
Hans anlete, vittrat i storm och strid,
en kÀnsla lyst upp: min son!
”Mig, gamle kĂ€mpe, de fruktat blott,
men honom skÀnktes vad jag ej fÄtt.
Min son skall göra’t – förlika sinnen
och hĂ€lsas stor utan svĂ„ra minnen.”

Nu tryckes som bÀst liten gyllenlock
i pösande kuddes dun,
nu höter i sömnen Ät flugors flock
en barnhand knubbig och brun.
Den bistre fadren i tanken ler,
han ser lilla handen som sjunker ner
tillbaka pÄ tÀcket med ljuvlig möda,
ser kinderna blossa sÄ Àppleröda.

DÄ vaknar en oro han ej förstÄr;
kan nÄgot fattas hans son?
Han glömde i sÀng honom se i gÄr
blott nÄgra rum hÀrifrÄn.
Sin lÀngtan stÄr han ej mer emot
och snart utÄt gÄngen smyger hans fot.
Det fjÀt, som hÀvden likt stÄlklang gömmer,
nÄr tyst pÄ tÄ dit dÀr barnet drömmer.

Nu Àr han vid dörren till litens bo.
I kammaren utanför
en smÄdrÀng snarkar i godan ro
och varken ser eller hör.
Nu sĂ€nks mot kudden en grĂ„ mustasch –
”Himmel och avgrund!” UppskrĂ€md page
hertigens jÀrnhand i skuldran skakar:
”SĂ€ngen Ă€r tom! Är det sĂ„ du vakar?”

En tum frÄn ett rytande lejons gap
Àr livet sÀkrare visst:
”De bortfört vĂ„rt unga livsherrskap,
du hjÀlpt dem, din satanist!
PÄ strÀckbÀnk, din hund, eller strax bekÀnn!
Vaker upp, vaker upp, I hertigens mĂ€n!”
Nu genljöd huset av röster och vapen
och yrvakna lupo knekten och knapen.

PÄ knÀ vid tröskeln en halvdöd sven
omfattar hertigens ben;
dĂ„ ropas i gĂ„ngen:”HĂ€r Ă€r jag igen,
herre fader, tillgift Ă„t Sten!”
Till spökrummet dörren Àr stÀlld pÄ glÀnt,
och liten prins, liksom intet hÀnt,
barfotad hastar till fadrens möte
och tryckes i blinken intill hans sköte.

”HĂ€rut!” befaller hertigen sĂ„
den svÀrm, som gÄngen har fyllt,
och skÀlvande kysser han ögon blÄ,
som hade bannor förskyllt.
Sin rustibus, blott i linnet klÀdd,
han bÀr i famnen tillbaks i bÀdd.
Den lille viskar uti hans öra:
”Nu icke vred! Allt I skolen höra.

”Den vita frun i kammaren dĂ€r
vid midnatt plÀr gÄ ibland;
de mena att hon eder ovÀn Àr
och önskar ont Ät vÄrt land.
Jag ville sÀga den frun ett ord,
som skulle fÄ henne kvickt i jord.
Det mörksens avskum jag icke rĂ€des –
lÄt henne komma! Gud Àr tillstÀdes.

”Jag vet jag borde haft edert lov,
men slÀtt ingen fara ju var.
Till gula kammarn, dÄ allting sov,
jag smög mig – mĂ„nen sken klar.
DÀr satt jag och vÀntade oförsagt,
men vita frun hon tog sig i akt.
SĂ„ föllo mina ögon tillhopa –
jag vĂ€cktes, dĂ„ folket begynte ropa.”

Herr Karl han fröjdas vid piltens mod:
dÀr tÀndes ett hjÀlteny!
RÀtt sÄ, mitt unga, mitt svenska blod,
det kallar jag Vasagry.
GĂ„ utan att blinka din raka stig,
och helvetets makt skall ge tappt mot dig!
VĂ„r sak skall segra – du skall fullkomna’t…”
Men mot hans axel re’n gossen somnat.

Försiktigt han lÀgger sin börda ned
vid ljus av gryende dag.
Hans Àlskling slumrar i rosig fred
med avmÀtta andetag.
DÄ smÀlter sinnet hos jÀrnhÄrd man:
”O Gud, hur mig Ă€n du straffa kan,
min skuld skall ej tynga pÄ Sveriges öde,
han dĂ€r skall blidka jĂ€mvĂ€l de döde.” –

Men nattens skuggor och spöken fly
och dagen ögat slÄr opp
och speglar strimmande arlasky
i grÀsets pÀrlande dropp.
Det sjunger och glittrar vid insjöns strand –
ja, det Àr det gröna Södermanland!
Herr Karl han gÄngar ur instÀngd kammar
och andas doften frÄn ungbjörkstammar.

Med spÀnstiga steg sin vÀg han tar
kring holmens sorlande brÀdd
och har ett vÀnligt Guds fred! till svar
Ät Jesper, som kröp dÀr rÀdd.
Den gamle stackarn, som slutat sin rund,
stod fastvÀxt kvar med gapande mund:
”Nej, maken sĂ„g jag dĂ„ ej pĂ„ lĂ€nge!
Vad i all vĂ€rlden kom Ă„t den strĂ€nge?”


Dikt Vita frun - Karl Gustav Johan Snoilsky