Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Regementets kalk

Ditt regemente, Västmanland,
tar blank musköt i stadig hand
på Salbo övmingsbana.
Totalt förstört i Carols fejd,
fulltaligt nu, i hemmets nejd
det åter mönstras under blågul fana.

Vart än man ser, av hjässor grå
ej skönjas fler än summa två,
ungt folk är hela resten.
Ifrån Pultavas bistra dar
av gamla stammen finnas kvar
allenast tvenne – översten och prästen.

Se’n tretton år i oväns band,
sin frihet och sitt fosterland
de återfått med freden.
De återfått varandra ock,
de vänner två med grånad lock,
som mötas här framför de unga leden.

Kommando ljöd: gevär för fot!
Och översten går prästen mot
med öppna armar genast.
När krigarn famnar Guds soldat,
han viskar: ”Göran, vän, kamrat,
så ses vi! Minns du när vi sågos senast?

”Pultavas vakteld! Du och jag,
vi sutto där bland dystert lag,
i våra kappor höljde.
Ej mer om seger drömde vi,
vi kände, att det var förbi.
På övermodet Herrans tuktan följde.

”Då talte du – jag hör din röst –
så alla dessa hårda bröst
i nattens timma veknat.
För syndens straff och lagens hot
vi böjde oss och gjorde bot,
vi som för dödens närhet aldrig bleknat.

”Och nu vid dagens första sken,
ur ränseln tog du kalk, paten,
gav trösten efter riset.
I gyllne regementsklenod
du räckte kring Dens dyra blod,
som bjudit rövaren till paradiset.

”Min tunga stammade Hans namn,
då klämd i övermaktens famn
jag såg min flock förblöda,
och dignande med fyra sår
vid kungens sönderskjutna bår,
i tvenne dygn jag kvarlåg bland de döda.

”Ty vill jag nu, med mina män,
mig åter böja inför Den,
som lyktat fångenskapen,
som fört mig hit ur mödor mång,
att jag får se mig än en gång
bland Sveriges vackra ungdom under vapen.”

Allvarlig karolinsk kaplan,
med långskägg över svart kaftan,
sin krigsbror tala hörde.
Så kom hans djupa röst till svar
”Ja, Herrans under visst det var,
som oss från Babels älvar åteförde.

”Som du jag minns den juninatt,
när kalken, regementets skatt,
jag fyllde sista gången;
när den gick kring med tröstens ord,
en trumma var mitt altarbord
och ryssarnes revelj var orgelsången.

”Man slogs. Till trossen flög ett rop:
i fiendernas stora hop
förkvävs infanteriet!
Jag såg, hur Olof Hermelin
med dödens aning i sin min
lät bränna papperen i fältkansliet.

”För mig låg blott en sak till hands:
att dölja helga kärlens glans
för byteslystna ryssar –
vår kalk, en skänk av Carols hand,
som bjudit nyss sin blanka rand
åt mina bröders sista andaktskyssar!

”Bredvid en trädgrupp, som där stod,
i jorden gömdes min klenod
till lättnad för mitt hjärta,
då fångenskapens bittra kalk
för trossknekt som för fältmarskalk
snart bräddades med outsäglig smärta.

”Hur det oss gick – det vet du själv.
Långt bortom Volgas breda älv
det vart min lott att slava.
Tartar jag tjänte och kalmuck
och lärde tåla utan suck,
men glömde aldrig dungen vid Pultava.

”När frihetsbudet hann vår ort,
hur kände varje fånge fort
sin fot till hemmet dragen!
Man vart ej färdig hastigt nog –
men mig min plikt tillbaka drog
till olycksfältet, där vår här vart slagen.

”Jag förde ut min föresats –
fram till vår huvudskalleplats
jag kom på trötta fötter
och grov en natt på välkänt rum
mitt heliga depositum
ut under hagtornsbusken sega rötter.

”Befriat från sin bädd av grus,
jag såg det blänka vid det ljus,
som stäppens stjärnor sände.
Med hjältens krönta namnbokstav
i glans ur sin Pultavagrav
det dyra minnet rostfritt återvände.

”Jag spiller inga ord i dag
på faror, nöd av tusen slag
i öknar hundramila.
Alltnog – vid Herrans starka hand
helbrägda nådde jag vår strand
och står nu här i hemmets sabbatsvila.”

Han teg. Den stränge mannens blick
av glädje varmt förklarad gick
till altaret på renen.
Uppå dess disk, av grästorv redd,
med snövit duk däröver bredd,
stod regementets kalk bredvid patenen.

En tigande omfamning än
förente trofast vän med vän
på hemmets gröna slätter,
där våren höll sitt intåg då
ihop med nya gossar blå
och vita tält och blanka bajonetter.

Kommando åter ljöd: giv akt –
formera fyrkant! – Det var sagt.
Att tacka och att prisa,
koralen steg mot himlen lugnt,
där lärkan, lik en strålig punkt,
högst uppe sjöng sin frihets sälla visa.


Dikt Regementets kalk - Karl Gustav Johan Snoilsky
«