Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Olof Rudbeck

Olaus Rudbeck, sÄ kallades han,
de lÀrde herrarnes överman,
en bjÀsse pÄ UppsalaslÀtten.
I katedralen bĂ„d’ kor och valv
av genljud skalv,
nÀr han tog upp psalmen, den vÀldige jÀtten.

Vid Fyris bragte han allt Ă„ ban.
Vad göras skulle han gjorde i sta’n
som lÀrosÀtets kurator,
och vivat ljöd frÄn de ungas led
varhelst han skred,
den höga gestalten, pÄ leriga gator.

Och kom han pÄ fÀdernas samlingsrum,
som skeppet bland vikande böljeskum
han gick mellan böjda hjÀssor,
med viljekraftens och snillets rÀtt,
som den dÀr lÀtt
i var fakultet kunde dugt till professor.

Som medikus var det han först steg opp,
och lymfans gÄngar i mÀnskans kropp
han blottat för vetenskapen;
stred om sin upptÀckt mot Bartholin
pÄ vred latin,
som Karl emot Fredrik med ljungande vapen.

För allt han rĂ€ckte – han delte vĂ„rd
Ät vettets vÀxt i Atenes gÄrd
och liljans i örtesÀngar.
I toner Ă€ndade mödans dag –
i sÄngmörs lag
den vilande Herkules lekte pÄ strÀngar.

SÄ hade han sysslat med mÄnga ting;
men rastlös tanke, som irrat kring
att pejla, forska och frÄga,
fick samlad hela sin spridda glöd,
som sken och sjöd,
till sist i en allt behÀrskande lÄga.

Den hette Sverige. Du nya tid,
som hÄnar hans drömmar, glöm ej dÀrvid
att namnets klang var en annan,
dÄ Àn frÄn Leipzigs och Warschaus dar
den minste bar
av gloria liksom ett skimmer pÄ pannan.

Den svenske studenten i sliten drÀkt
bland fina frÀmlingar trÀdde kÀckt
till tysk och hollÀndsk kateder.
Ett enda ord gjorde grinarn stum –
Romanus sum!
PÄ yppersta bÀnken slog svensken sig neder.

Och svensk var Rudbeck som ingen mer.
Det gamla landet, dÀr mÄngen ser
ett bördornas karga rike,
för honom var det bland snö och is
ett paradis
med mjölk och med honung, ett land utan like:

Det forna Atlantis med dygd och mod,
dÀr mÀnniskoslÀktets vagga stod,
ett urhem för ljus och bildning,
dÀr hugstore siare vuxo opp
vid Fyris’ lopp,
dÄ Hellas Ànnu lÄg i natt och förvildning.

En bÀgare brÀddad av styrkans mjöd,
som svÀmmande gjutit sitt överflöd
av cimbrer och göter kring vĂ€rlden –
frĂ„n dem och till LĂŒtzens blĂ„ brigad
vad Àndlös rad,
som Svithiod sÀnt ut pÄ den strÄlande fÀrden!

Berusad av drömmen om sagans land,
sÄ svÀrmaren skapade efter hand
ett kaos av dÄrskap och snille
en bild av Manhem sÄ fram han bar,
ej som det var,
men sÄ som den blindaste kÀrlek det ville.

En skatt för lekman liksom för klerk,
pÄ hyllan tronade Rudbecks verk
hos bibeln med silverknÀppen.
Det lÀstes av konung och karolin,
och bifallsmin
om smala mustascherna spelte pÄ lÀppen.

Och folket jublande gick i god
för diktens sanning – det kostat blod
att trÀda drömmen för nÀra.
Ett nyktert tvivel, om viskat blott
var högmÄlsbrott
mot svears och göters urÄldriga Àra.

Ty varför tvivla? Med Karls drabant
Starkodders minne vart Ă„ter sant
vid Narva, i blixt och dunder,
och fabelns hÀrlighet gick igen
i kunglig sven,
vid aderton Ă„r re’n en saga, ett under.

Nu Rudbeck sjÀlv var gammal och grÄ,
men rak och oböjd han stod ÀndÄ
i aftonens tynande dagrar,
och flÀkten, som lekte kring gubbens kind,
var segervind
helt varm ifrÄn söder med dofter av lagrar.

Än majestĂ€tisk han skred som förr
vid orgelbrus genom dÎmens dörr,
han skred bland de stores grifter.
För honom templet tillsammans band
hans Gud, hans land,
hans tro och hans Àlskade hjÀltars bedrifter.

Och stum dÀrute han kunde stÄ
och se dess torn i det matta blÄ
med kvÀllssol pÄ koppartinne,
som ginge hans tankar kring minnets hem
pÄ vakt för dem,
som slumrat frÄn bragder i marmorn dÀrinne.

SjÀlv var han ej fÀrdig att söka frid;
uti hans Atland, hans levnads id,
det fattades Ànnu mycket.
Av hans berömmelses monument,
i bild och prÀnt,
dÀr lÄgo Àn delar och vÀntade trycket.

SÄ satt han en afton vid egen hÀrd
bland hopade skatter ur forntidsvÀrld,
klenoder för sjÀl och öga.
I handskrift verket lĂ„g helt tillreds –
han var till freds!
Allt annat i livet betydde nu föga.

Men tyst – ett anskri, ett vĂ€ktarrop!
Med brÄdskande fötter en uppskrÀmd hop
utefter gatan hörs trampa.
Ett eldsken ger dag Ät de mörka hus,
och i dess ljus
förlorar sig skimret av forskarens lampa.

Se lĂ„gan vĂ€xer – med prasslande brak
hon föres av vinden frÄn tak till tak,
i kojor nÀring hon finner.
Det Àr ej nu nÄgra gÄrdar mer,
ej ett kvarter,
nej, jÀmmer och skrÀck, det Àr staden som brinner.

Det hÀrliga templet i götisk prakt
Ă€n bryter den rasande brandens makt,
en klippö i hav av lÄgor.
Som nödrop sÀnder det klockors skall
kring Fyrisvall,
kring dagsljusa slÀtter och rodnande vÄgor.

Re’n slicka flammor bĂ„d’ torn och skepp.
Vem vrider rovet ur hÀrjarns grepp?
Vem djÀrves att livet vÄga?
Vem tar befÀl över rÄdvill hÀr?
Det Rudbeck Àr,
den starke, som lÄga kan sÀtta mot lÄga.

PĂ„ Gustavianum, i brandens tjut,
sin post han valde – hĂ€r höll han ut,
fast hettan glödgade plÄten.
Han ledde försvaret med fÀltherrblick
och hjÀlteskick,
sÄ sjÀlve kung Karl skulle varit belÄten.

En klagan höjdes ur folkets brus:
”I SvartbĂ€cken brinner professornss hus!”
Hans stÀmma med tordönsstyrka
ljöd klar tillbaka ur rök och kvalm,
som förr hans psalm:
”Mitt hus kan fĂ„ brinna, men icke min kyrka!”

Hon brann icke heller. Han seger vann
i strid med hÀrjaren man mot man
att minnenas tempel vÀrja,
Den vÀldiga stommen stod oskadd kvar,
fastÀn dess par
av prunkande spiror ej stÄtt till att bÀrga.

Men sÄ var ock segrarens styrka slut.
Ur Gustavianum han fördes ut
med svedda klÀder och lockar,
en bruten gubbe med slocnad röst
i kraftlöst bröst,
han bars bland ruiner och kolande stockar.

Åt sidan hopen steg vördnadsfull,
dÄ till en koja vid SvartbÀckstull
sin kosa nu tÄget styrde.
PĂ„ vĂ€gen Rudbeck fick se sitt hus –
en hög av grus!
I askan av Atland Àn gnistorna yrde.

Hans levnads gÀrning var ett fragment,
hans ryktes tempel till stoft var brÀnt,
Atlantikan kom till korta.
Det svÀllde en tÄr bak hans ögonlock;
han log Ă€ndock –
den flyktiga skymten av svaghet var borta.

Han lyfte sitt huvud, han sÄg sig kring,
han fann sig i sina studenters ring,
pÄ trofasta armar bÀddad.
Hans lÀppar viskande rörde sig:
”Stor sak med mig!
Men kyrkan, den riksens klenod, hon Àr rÀddad.

”Mitt eget verk det Ă€r grus och mull,
men Sverige, det vet jag, slÄs ej omkull,
och dÀrför jag tryggt kan flytta.
Om blott min kĂ€rlek – jag har ej mer –
stÄr upp i er,
sĂ„ har gamle Rudbeck dock levat till nytta.”

VÀlsignande strÀckte han ut sin hand:
”Gud skydde Carolus och vĂ„rt land,
och gossar, farvĂ€l med eder!”
I dörren Ànnu han avsked bjöd,
och vivat ljöd,
men sakta, helt sakta, ur vikande leder.


Dikt Olof Rudbeck - Karl Gustav Johan Snoilsky