Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt LĂŒtzen

De drabbat samman med dunder och knall
i höstdagens ljusningstimma.
Det smattrar frÄn gravar och dikesvall,
det blixtrar i gulgrÄ dimma.

Kanonen plöjer bland rök och damm
i Äkern för blodigt sÀde,
och fÀktande fylkingar flyttas fram
som brickorna pÄ ett brÀde.

Att segra, att segra i dagens kamp
Ă€r ringaste ryttares tanke
Ànnu, dÄ han fallande griper i kramp
sitt tag om springarens manke;

och pikenerarn riktar sitt jÀrn
ur markens blodpöl att stinga
den överridande kyrassiÀrn,
som brusar pÄ löddrig bringa.

Soldaten blint in i faran gÄr,
att döda och dö Àr hans gÀrning,
men fÀltherrn han ser huru spelet stÄr
och kastar sin tunga tÀrning.

DÀr Àr han, dÀr syns han i strÀckt galopp,
se, plymen pÄ hatten nickar!
I kyller hans jÀttegestalt söks opp
av vÀnners och fienders blickar.

Sin sviktande flygel han sjÀlv för an
och leder i handgemÀnget.
Han vÄgar sitt liv som en simpel man,
och skidan Àr tom i gehÀnget.

Nyss var det hövdingen blott – i hand
den korta staven med tuben.
Med klinga dragen, med blick i brand
nu Mikael Ă€r det, keruben –

nyss krigarekungen med rynkat bryn
behÀrskande drabbningens vimmel;
nu ÀrkeÀngeln, som slÄr ur skyn
och vÀnder om till sin himmel.

”FramĂ„t över graven i segerfĂ€rd,
för oss filistéerna flykte!
FramÄt med Herrans och Gideons svÀrd,
i dag vĂ„ra mödor vi lykte!”

Han bÀrs som pÄ stormens vingar framÄt
i dimman, dÀr salvorna braka.
Likt hagel det smattrar mot harneskplÄt,
och hÀstarne stryka tillbaka.

”FramĂ„t, mitt smĂ„lĂ€ndska rytteri!
FramĂ„t, mina tyska bröder!”
FörgĂ€ves, förgĂ€ves – de efter bli.
DĂ„ ropas det: ”Konungen blöder!”

i famnen pÄ Pappenheims mörka tropp
hann ingen den vacklande följa.
Det gula kyllret slöks ensamt opp
av jÀrnmÀnnens rasslande bölja.

Ett anskri, som gÄr genom mÀrg och ben:
”O Gustav, vĂ„r konung, vĂ„r fader!”
Med bÄda linjerna smultna till en
gÄ rytande fram hans brigader.

Nu flyktar kroat och nu viker vallon
och stupade manshögt begrava
FriedlĂ€ndarens kallnade, stumma kanon –
sin seger martyren skall hava.

Det feltes ett ord i hans hjÀltedikt,
det ordet, som kröner bedriften:
de sörjande veta att fylla sin plikt,
i blod ge de slutunderskriften.

De segrat. PÄ fÀltet i skön parad
de hedra sin Àlskade herre,
men fallna beteckna slagordningens rad,
de levande Àro de fÀrre.

             Â°
Vid LĂŒtzen, pĂ„ bakgrund av aftonskyn,
med dimmiga droppar pÄ kinden
jag sĂ„g det – en blodig dallrande syn,
som flyttades undan av vinden.


Dikt LĂŒtzen - Karl Gustav Johan Snoilsky