Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt I porslinsfabriken

Jag pÄ fabriken haft min ögonfröjd
att se porslinsarbetarn strÀvsamt böjd
att svarva utan rast det mjuka ler,
tills Àn en kanna, Àn ett fat sig ter.

Mig Àr du mer Àn drivet silver dyr,
du kanna, skapt för konstlös vit glasyr;
mer Àn en vas, för furstetaffel gjord,
min aktning har du, fat för ringa bord.

Jag vördar eder, enkla bohagsting,
som inom kort i tusental gÄ kring
till hantverksmannens och till bondens bo,
dÀr mödan har sin knappa mÄltidsro.

PÄ gagnlöst glitter har jag sett mig mÀtt,
dess vackra tomhet umbÀr folket lÀtt;
men hell den hand, som skapar tyst för dem,
de arbetströtte i de lÄga hem!

Ja, hell och Äter hell var okÀnd hand,
som skÀnkte form Ät skÄlen, till vars rand
gÄr varm och brÄdskande en törstig mund,
dÄ nötta verktyg vila för en stund!

Ack, denna hand, vars verk vi gÄ förbi,
lÄngt mera oumbÀrlig Àr Àn vi,
som blÄsa bubblor blott av granna ord
till lek vid övermÀttad bildnings bord.

O, den som kunde skÀnka dikten sÄ
den enkla form, som tusenden förstÄ,
den form som frambÀr kraftigt vardagsbröd
till tjÀnst för hunger, ej för överflöd!

O tÀnk, att bilda i en lycklig stund
den bÀgare, som anstÄr var mans mund,
som fylls vid tidens djupa brunn en gÄng
för tusenden, som törsta efter sÄng!


Dikt I porslinsfabriken - Karl Gustav Johan Snoilsky