Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Herr Jans likfÀrd

Rivna fanor, segertecken
med en dubbelörn i vecken,
tÀcka murens nakna kalk.
Dimmigt brinner vaxljusveke
vid en enkel bÄr av eke,
i det halvt förstörda koret
stÀlld pÄ svartklÀdd katafalk.

DĂ€r det matta skenet irrar,
sjunken ögonhÄla stirrar
frÄn det vita örngottsvar.
Jan Banér, sÄ nÀmns den döde,
Habsburgs skrÀck och olycksöde,
Wittstocks, Chemnitz’ segerherre,
Sveriges hjÀlte och försvar.

Flydd Àr nu det namns förtrollning,
som gav kraft och sammanhÄllning
Ät en brokigt blandad hÀr.
Brusten Àr den blick, som tÀmde,
mer Àn rÀttarsvÀrdet skrÀmde,
spÀnd inunder fjÀderhatten
i en trotsig soldenÀr.

Re’n kring högkvarteret skocka
frÀcka hopar sig och pocka:
”Prompt vĂ„r sold vi vilja ha,
annars gÄ vi till Oranien,
eller sÀlja oss till Spanien,
turken, pÄven eller satan,
bara han betalar bra.”

Mitt i sjÀlva upprorsflamman
bergfast sluter sig tillsamman
svenskars, finnars ringa flock.
Deras trogna tÄrar falla
ned pÄ fÀltherrns hand, den kalla,
pÄ den vissna lagerkransen,
virad im den dödes lock.

Att det kÀra stoftet vÀrna
hÄller hÀrens bÀsta kÀrna
vapenvakt kring hjÀltens lik
i en halvbrÀnd by, vars kyrka
gömmer Sveriges sista styrka,
medan ute myteriet
fyller allt med vilda skrik.

Upp de tunga portar springa,
och mot golvets stenar klinga
svÀrd och sporrbevÀpnad hÀl.
Det Àr mÀn, som vÀrlden kÀnner,
lyckans svurne följesvenner,
tysken, skotten och fransosen,
utlÀndskt vÀrvat krigsbefÀl.

Veteraner ÀrrbetÀckte,
ett i pansar hÀrdat slÀkte
i dens tjÀnst, som lovar mest,
trampande med breda sulor
fridens skördar ned i smulor,
högbestövlat, stÄlomgjordat,
fruktat mer Àn eld och pest.

FrÀmst i denna djÀrva skara,
nalkas att dess sprÄkrör vara
gammal skottlÀndsk hövitsman.
Stödd pĂ„ trĂ€ben, se’n det andra
ned i LĂŒtzens mull fĂ„tt vandra,
till den lilla svenska gruppen
buttert rÀttfram talar han:

”Kavaljerer, vapenbröder!
Endast den som honom föder,
knekten liv och lemmar ger;
om för Sverige han tar slÀngar,
vill han ock se Sveriges pengar.
SlÀppa till sitt skinn för intet
gör han blott för en Banér.

”Utan knot intill det sista
honom dÀr uti sin kista
vi i lust och nöd följt Ät.
Nu, dÄ han ej finnes mera,
vi med vÀrjan salutera
eder unga krönta Fröken
och gĂ„ sedan var sin strĂ„t”.

Svensk och finne dystert tiga.
Äventyrarena stiga
sakta fram i tyst förbund,
som de avsked taga ville
av de drag, dÀr eld och snille
lyst för dem vid festpokalen
och i segerns sköna stund.

Gamle skotten mulet bister
stĂ„tt och sett – nu ut han brister:
”Rynkar han ej ögonbryn
som vid Wittstock sent pÄ dagen,
dÄ hans hÀr, sÄ gott som slagen,
ordnades till sista stormen?
Än jag ser det för min syn.

”Blek, med vĂ€rjan sönderbruten,
munnen jÀrnhÄrt sammansluten,
lyssnande han sÄg sig om.
Blott mot döden fram vi fördes,
dĂ„ pĂ„ flygeln salvor hördes –
det var StÄlhandske med hjÀlpen,
som i elfte timmen kom.

”DĂ„ begynte riktigt festen,
sporrande den svarta hÀsten,
flög herr Jan frÄn led till led.
Som orkanen gick attacken
upp mot sachsarne pÄ backen,
nÀr de flydde ur sin vagnborg,
hur vi sablade dem ned!”

PĂ„ hans lĂ€ppar talet stĂ€ckes –
lyssna! MÄnn i fjÀrran vÀckes
Wittstockdundrets Ă„terljud?
Är det Ă„skans djupa toner?
Nej, men kejsarens kanoner –
mot det herrelösa lÀgret
rycker fienden, vid Gud!

Allt förvirring Àr och hÀpnad.
Med förtvivlans styrka vÀpnad,
ger sig luft de svenskes harm:
MĂ„ de fega och de fala
gÄ till dem, som bÀst betala!
HÀr vi hÄlla stÄnd sÄ lÀnge
Ă€n en droppe blod finns varm.”

”Svenske herrar, tonen dĂ€mpen”,
sÀger gamle höglandskÀmpen,
”inga flera slika ord!
Den som vi i alla öden
följt och Àlskat intill döden,
fÀltherrn, som vi svuro lydnad,
han finns Ànnu ovan jord.

”Än ett vĂ€rv stĂ„r oss tillbaka:
att bestyra och bevaka
som sig bör hans jordafÀrd.
Re’n tillrĂ€ckligt tĂ„rbegjuten,
nu han vÀntar pÄ saluten,
och sÄ sant jag heter Ruthven,
den skall bliva honom vÀrd.

”Kransen vissnat har kring pannan,
men vi skÀra lÀtt en annan
friskare, förr’n sol gĂ„tt ner.
Den som hÀr Àr Àldst i graden
tar befĂ€let vid paraden –
hÀren stÀlld pÄ gamla sÀttet,
som vi lĂ€rde av BanĂ©r!” –

Knotet tystnat. Ordnad, fÀrdig,
hjÀltens stora skugga vÀrdig,
under vapen hÀren stÄr.
Ingen gÀrd hans stoft skall sakna:
alla Wittstocks genljud vakna,
WolfenbĂŒttels segerĂ„skor
rulla stolt omkring hans bÄr.


Dikt Herr Jans likfÀrd - Karl Gustav Johan Snoilsky