Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Gamle kung Gösta

Vi lÀsa om konung Gösta
i krönikebok,
Guds underman, vilken brÀckte
tyrannernas ok.
I hÀvden det första bladet
hans anlete bÀr,
hans bild med det lÄnga skÀgget,
sÄ vördad och kÀr.

Hans hjÀssa Àr liksom silvret
i Eskils gemak,
hans hand har vÄrt Sverige murat
frÄn grund och till tak.
NĂ€r faror hans byggnad hota,
nÀr tvedrÀkt Àr spord,
vi höra som sorl ur graven
hans varnande ord.

Han Àr ej ett namn, en skugga
bevarad pÄ prÀnt;
det Àr, som vi hade sjÀlva
sett honom och kÀnt.
NÀr mindre vÄrt land vi Àlska,
han framför oss stÄr,
en fader i sorg – med otack
vi blekte hans hÄr.

Liksom vid hans knÀ vi suttit
kring flammande hÀrd
och lyssnat till Dalasagan
om flyktingens fÀrd.
Av Ängest de spÀda hjÀrtan
knappt vÄgade slÄ,
dÄ spejarnes lansar stungo
i gömmande strÄ.

Vi följt honom bland försÄten
och nöd utan tal
pÄ vÀgen till kungastolen
i Àrones sal.
Vi sett honom öppna stigar
och rödja en vret
i skymmande skog av fördom
och fÄkunnighet.

I hÄret han grep de tredska
pÄ avgrundens rand
och mot deras vilja gav dem
ett fÀdernesland.
Den lön av ett yngre slÀkte,
han bidat uppÄ,
kom först, dÄ han satt dÀr bruten
och gammal och grÄ.

SĂ„ ensligt och tomt det blivit
i MĂ€lareborg;
sin fader den vilde Erik
gjort blödande sorg.
Den starke, som frÀlst ett rike,
ej kunde sitt lamm,
sin fagra Cecilia skydda
för ofÀrd och skam.

Ej mera som förr vid lutan
hans afton förrann,
och bittert sig sjÀlv han sade
en olycklig man.
Drabanten vid dörren hörde,
dÄ midnatten teg,
lÄngt inifrÄn tysta salar
den sömnlöses steg.

O, hade dÄ Àgt en stÀmma
den ilande flÀkt,
som gÄtt kring hans vida rike
av snöfÀllen tÀckt,
den fört till den gamles öra
i sorgernas stund
vÀlsignelser, rörda böner
frÄn tusendes mund!

DÀr klappade tusen hjÀrtan
pÄ sal, som var lyckt:
ett folk stod i vinternatten
dÀrutanför skyggt,
hans tacksamma, fromma, svenska,
befriade folk –
ack, tungan var Ànnu bunden
och sökte sin tolk!

Dess Àdlaste gÄva, sÄngen,
en boja Àn tvang,
Àn drömde i sprÄkets hjÀrta
dess skÀraste klang.
Det velat i toner smÀlta,
den höge till tröst –
ett stammande ljud blott smög sig
ur överfullt bröst.

MĂ„ng’ gyllene strĂ€ng alltsedan
har sprÄket sig fÄtt,
som spelats av vigda hÀnder
i hyddor och slott,
ja, dallrar för olÀrt finger
bland menige man –
du klingande svenska tunga,
nu sjunga du kan!

Men stundom nÀr bÀst vi lyssna
pÄ tonernas gÄng
och höra om forna tider
din högstÀmda sÄng,
med vemod vi mÄste minnas,
hur sÄngen var stum
för honom, som bland de fria
beredde oss rum.

Och levande för vÄrt öga
dÄ trÀder hans bild,
en fader, som allt för tidigt
frÄn barnen vart skild,
som gick, förr’n de ungas kĂ€rlek
fÄtt sÀga de ord,
som nu genom Ă„ldrar ljuda
frÄn sÄngen i nord.


Dikt Gamle kung Gösta - Karl Gustav Johan Snoilsky