Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Erik Dahlberg

                       I

På Corso vimlar Romas fina värld,
och sprättar trängas i brokad och flärd
att hälsa kurtisaner och prinsessor.
En blixtsnabb blick till en intrig bär frö
och hattar lyftas, och i luften strö
sin ambradoft de lockigt rika hjässor.

Här med sitt hov en rödklädd eminens,
en herde där från bergens blåa gräns
och tiggare, som gnälla om varannan,
än någon munk med radband och tonsur
och än en olycksbådande figur
med värja lång och hatten djupt i pannan.

I denna trängsel, detta sorl och larm
två unga män ses skrida arm i arm
varhelst som något finnes att beskåda.
Den blåa färgen i förvånad blick,
bland söderns livlighet en tyngd i skick
förråda dem – de äro nordbor båda.

Och dock hur skilde äro ej de två!
I enkel dräkt, med lockar som försmå
frisörens konst, och kinden väderbiten,
den ene vandrar ädelt allvarsam,
en krigare, men lärd att slå sig fram,
om så behövs, med pennan som med pliten.

Som han med dem en hemlig frändskap känt,
han stannar vid antikens monument
och granskar fogningen av jätteblocken;
bland Forums grus står han så länge kvar,
i tankar sänkt, att följeslagarn drar
otåligt harmsen honom sist i rocken.

Det är en yngling av ett annat skrot,
ett finhyllt skott av gammal adlig rot,
med bjäfs och band en yr och prålig junker,
hans ögon sluka varje täck gestalt
så ivrigt, som kamraten glömsk av allt
i skådande av Titi port försjunker.

Av Sveriges unga segerstolta folk
är detta par en Janusbild, en tolk
av strålande förtjänster, dunkla lyten:
här kunskapstörst och manligt skön bedrift,
där utländskt lån av glitter, guld och gift,
här tyska bragder och där tyska byten.

Den äldres namn, av börden ej beglänst,
är Erik Dahlberg, utan sold och tjänst
i denna tid, då svenska vapnen vila,
på resor följer han en ung baron,
som för att dana sig för hovets ton
fått ut ur boet första gången ila.

Den unge friherrn talar:”Erik du,
ha vi ej snart tillräckligt stirrat nu
på dessa grå, odrägliga ruiner?
I sådant kan du finna stort behag,
men ryggen vänder du till muntra lag,
till skälmska leenden och cyperviner.

”Vid lampan sitter du till dager ljus
och på ditt papper bygger torn och hus
och låter härar tåga, fästen falla,
ändock jag mången svartögd fästning vet,
beredd att giva sig i hemlighet
för dig, som de ”den vackre svensken” kalla.

”Förlåt, jag ser du rynkar pannan re’n,
i ordning strax att ställa till en scen
som sist för Lauretta till exempel.
Säg ej igen du bryter vårt förbund,
så skall jag dygdig bli av hjärtans grund
och tråka genom dina gamla tempel.”

Vid Coliseum nu de båda stå,
det kvällas hastigt, mörkret faller på,
en tung kaross med dån om hörnet svänger.
Omkring de svarta fålar spraka bloss,
som åkte Hekate från Erebos,
och präktigt klädd en neger bakpå hänger.

De se liksom på bakgrund av en dröm
i fackelskenets purpurröda ström
en kvinna, skön att kunna helgon fresta.
En ros, som i juvelprydd hand hon höll,
i samma ögonblick på Dahlberg föll,
och vagnen var försvunnnen i det nästa.

Den unge krigarn strök med handen lugnt
ifrån sin kind en liten blodig punkt,
i det han sig till följeslagarn vände:
”På rosen satt en tagg, som rispat mig,
tag detta som en varning, akta dig!
Här är stiletten kyssens nära frände.”

Den andre stod förvånad: ”Nå minsann!
Det var Olympia, förtrollerskan,
vars prakt och fägring hela Rom förblända.
Olympia, med furstar för sin fot!
En nick Fortuna gett dig från sitt klot –
den lösta locken får du fatt kanhända.

”Ryck ej på skuldran!. Större under hänt.
Man viskar hon är kejserlig agent,
och mäktig är hon som beskyddarinna.
Jag känner en hon gjorde till markis –
och om man ej på sådant sätter pris,
är hon dock alltid Romas skönsta kvinna.”

Men Dahlberg log: ”Jag är en svensk soldat
och gåve alla söderns markisat
och dess hetärer och dess kungadömen,
för att få se ännu en ärlig gång
de fina välska herrarne på språng,
som jag dem sett vid Jankowitz i Böhmen.

”Godnatt Cronstierna! Tänk på mina ord,
tänk på ditt namn och på vår gamla nord!” –
Till sitt kvarter han ensam ställde färden,
sitt ritstift återfann och om en stund
sitt hårda läger och sin ljuva blund,
med bibeln och sitt svärd vid huvudgärden.

                        II

”Hej, muntert liv och lustig karneval!
Upp med dig, eremit, och kom på bal,
jag stjälper annars bläckhornet i boken!
Där ligga mask och mantel från igår,
nå fort, att ej den sköna vänta får – ”
så larmade den vilde unge token.

Du säger, att du re’n fått nog se’n sist;
adjö då, tråkige herr moralist!”
han ropade och ryckte till sig kappan –
”Jag svär att skämma din reputation
och i den här agera din person!
Farväl!” – Som blixten var han utför trappan.

Ja, Dahlberg hade re’n fått mer än nog
av denna yra, som ej ände tog.
Nu vill han resa – hans beslut är fattat.
Ifrån sitt sällskap säger han sig fri;
åt karnevalens fantasmagori
förliden natt han sista gången skattat.

Likt fjärran toners brus det ännu gnyr
uti hans öra, ännu tanken styr
sin väg bland hopar, ystra, glädjedruckna.
Än ser han dyka upp ur maskers hav
den fagra fresterskan, som rosen gav,
med krumma horn bland lockarne förstuckna.

Från hennes läppar ljöd som trolsk musik:
”Jag älskar dig, jag gör dig stor och rik!”
För kärvt kanske den sköna bort han stötte,
ty då i vimlet åter hon försvann,
en avskedsblick, där genom masken brann
ett oförsonligt hat, hans öga mötte.

På minnets envishet till hälften vred,
han sätter sig vid arbetsbordet ned,
för tankarne den bästa vilostaden.
I dessa papper ligger sammanförd
de långa mödors fåfängt mogna skörd.
För resan ordnar han de strödda bladen.

Det bär mot nord. Han finner sig för god
att leva fritt hos adligt övermod,
en brytning, inser han, är oundviklig.
Ur junkerns börs, då snart de skiljas åt,
han ärnar icke taga mot en plåt
utav den resehjälp, som lovats riklig.

Alltså mot nord! Han skall nu vända dit
med frukten av sin obemärkta flit,
med planer till palats, han ej skall bygga,
till härtåg, vilka han ej leda skall,
till fästningar, som ej det blir hans kall
på Sveriges gräns att mura klippfast trygga.

Men lika gott! Långt hellre okänd gå
och bygga slott och fästen i det blå
och drömma luftig storhetsdröm – på svenska,
än att på verklighetens skådeplats
beundrad timra skimrande palats
som tjänare hos herrar utomländska.

Det knackar på hans dörr ”Holla, vem där?”
Ett viktigt brev med stort sigill det är,
av posten bragt på särskild anbefallning.
Han öppnar det och skiftar plötsligt färg:
Ett bud från själve Arvid Wittenberg!
Han läser det med blodet högt i svallning.

Marskalken skrev: ”Med freden är förbi,
från Pommern in i Polen bryta vi,
sitt land får ingen lämna nu i sticket.
Ert stora värde känner kungen väl
och ämnar er ett ansvarsfullt befäl.
Ni är nödvändig. Res på ögonblicket!”

Det var en nordanvind i detta brev
som med sin friska ande sönderrev
det kvalm, som tungt kring Romas kullar hängde.
Uti Italiens yra karneval
det var en svens kavallerisignal,
som smattrande igenom sorlet trängde.

Det stormade i Dahlbergs krigarbröst,
det var det gamla fosterlandets röst,
som talat till sin trogne son: ”Var färdig!”
Till kyrka vart det enkla arbetsrum,
han låg på knä med blick av tårar skum:
”I liv och död, dig, moder, alltid värdig!”

Och nu till verket! Sverige gett appell.
Det gäller snöra ränseln re’n i kväll
och så i första gryningstimmen resa.
Till Cronstierna ett skriftligt avsked än:
”Vi hava krig. Far hem, bliv man igen!
Här dväljas endast dådlöshet och nesa.” –

Då varje gata än var mänskotom,
en vetturin i trav for ut från Rom.
Det bar mot nord på morgontöcknig bana.
I eld och purpur solens klot steg opp,
sciroccodimman kring Soractes topp
vek undan för en kraftig tramontana.

Men djupt i staden höll sig dimman kvar,
som skylande för dagens ögonpar
det hemska minne, natten efterlämnat.
Uti en gränd låg sträckt en okänd man,
inunder kappans veck hans blod förrann
ur sår, som hämnden åt en annan ämnat.


Dikt Erik Dahlberg - Karl Gustav Johan Snoilsky