Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt En afton hos fru Lenngren

            I

En kvĂ€ll i gamla Stockholm – regnets sus
och höstens mörker vÀcker tunga tankar.
I gatuslasket sprids ett dimmigt ljus
av sjuttonhundranittitalets dankar.
I blÄsten skylten gnisslar pÄ sin stÄng
och vandrarn söker tak med hastad gÄng.

Karosser rulla av till assemblén.
Nu Àr det tid att stÀnga, krÀmarn menar,
men ser i fönstret mitt emot ett sken
igenom nÄgra almars nakna grenar,
som in i saln sin sommarskugga brett
Beridarebansgatan tjugoett.

”Hos Lenngrens Ă€r det frĂ€mmande i kvĂ€ll”,
förnumstigt yttrar han till sista kunden,
och hon, en Àrbar sextiÄrs mamsell,
blir kvar pĂ„ tröskeln, trots den sena stunden. –
”Är det, assessorn, han med frun kanske?” –
”Jaha, hon köper socker hĂ€r och te.”

”Det sĂ€gs hon skriver.” – ”Ja, nog Ă€r hon kvick.
Och bara Àkta prima vara tar hon,
och allt ska vara noga pÄ en prick,
och som ett dockskÄp fint i köket har hon.
Vad allting kostar, hon pÄ öret vet,
men aldrig knusslar hon en smul för det.”

Det dĂ€r ha grannarne pĂ„ reda hand –
men herrn i vagnen andra tankar hyser.
I sobelpÀls, med stjÀrna och med band,
han ser i förbifarten var det lyser –
och strax det rycker till av obehag
uti hans gula, Reuterholmska drag.

DÀruppe finns en liten vÀrld för sig,
en fristad för satirens, skÀmtets vÀnner.
”Ifall man skrattar, skrattar man Ă„t mig”,
sÄ Ljusets fiende instinktlikt kÀnner.
Den krets, som slog ett slag för Sunt förnuft,
Ă€n hos fru Lenngren andas hemmets luft.

I maktlös harm, att ej han storma kan
den höjd, dÀr snillet firar sina lekar,
han rullar bort och stÀnker ner en man,
som mellan högarna och pussen tvekar.
Ond och bestört, damaskerna beser
den överstĂ€nkte. – Men vad nu? Han ler!

Just vid fru Lenngrens port – det var besatt!
VÄr man av obetvingligt löje livas
vid plötsligt minne av Cornelius Tratt,
som ocksÄ brukat i damasker trivas.
En ringa sak, ett flyktigt ingenting
fÄr tanken fÄngad i en magisk ring.

Ett namn, ett ord. Figur uppÄ figur
i blinken syns – dĂ€r kommer hela slĂ€kten
i pudrad piskperuk, i uppsatt tur,
i stor panier, i nationella drĂ€kten, –
en brokig vauxhall, full av djÀrv komik,
av saftig fÀrg och levande plastik.

Han kĂ€nner dem, han sett dem allihop –
helt styv i sin robrong den goda tanten,
en skÀlmsk kusin, med muschi vid kindens grop,
och gamle onkeln sedan – rĂ€dd om slanten!
En kvinna sjÀlv frÄn vÀrldens Àvlan skild,
i nÄgra penndrag ger sin samtids bild.

Ack, tiden Àr av en sÄ trumpen ton,
har nyktrat till frÄn Gustavs glÀdjefester.
SjÀlv svÀrmeriets stora illusion
uti en pöl av blod gick ned i vĂ€ster…
Upplysning, frihet – hit de fört alltsĂ„!
Man suckar trött och tar sitt ok uppÄ.

Om i den lund, som sÄngen övergav,
ett eko vĂ€cks – det Ă€r nĂ€r hjĂ€rtan brista.
Gitarrn Àr stum pÄ Bellmans fattiggrav,
den sprungna bÄgen lÀggs pÄ Kellgrens kista.
DÄ Àr det hon, som fÀngslar land och stad
med nÄgra visor i ett tidningsblad.

Hon, vilken fÄ ha sett, Àn fÀrre kÀnt.
Hur med en rad hon klarar trumpna miner!
Idyllen – vĂ€rre Ă€r det ej bevĂ€nt –
har evigt plats jÀmvÀl ibland ruiner.
Och kĂ€ra landsmĂ€n – sen er blott omkring:
hur mycket löjligt finns pÄ jordens ring!

Hur varje ord i minnet fastna vill.
Den Àr som kardborrn, denna kvicka meter,
och halva Sverige kan den utantill,
förrÀn man frÄgat vad författarn heter.
NÀr ryktet sist gör officiellt besök
”Är inte hemma” svaras frĂ„n ett kök.

Vad stĂ€llning har hon? – En assessorsfrus
för dem, som sÀlja socker, te med mera.
För nÄgra Àr hon damen, i vars hus
gustavianer komma och frondera,
för den, som Àlskar Sveriges Àdla sÄng,
en diktens stjÀrna utan nedergÄng.

HÀr stÄr nu denne man, i regn och höst,
med blicken fÀst pÄ vÄningen dÀroppe.
DÀr dvÀljs den dolda, som till fröjd och tröst,
i tidens malört mÀngt en nektardroppe.
De lycklige, som Àro dÀr i kvÀll
i snillets och den goda smakens tjÀll!

Han dröjer Ànnu, fast det blÄser kallt,
och ser, hur ljusen tindra klart i taket.
Är lyckan god, han varsnar en gestalt,
en rörlig skuggbild innerst i gemaket.
Men minsta skymt ej föll pĂ„ spejarns lott –
hon unnar vÀrlden sina sÄnger blott.

                     II

PÄ gatan faller regnet mörkt och stritt;
men inomhus man glömmer sjÀlva tiden
bland förmaksmöbler, mÄlade i vitt,
med tyg av grönt och lilasfÀrgat siden.
Ett par smĂ„ Hilleströmska tavlor dĂ€r –
hÀr en albasterbyst utav Voltaire.

Ett prydligt brickbord. Bredvid sockerskÄln
ett tekök sorlar trevligt, silvret lyser.
Utur ett litet aromatiskt moln
vÀrdinnans öga över kretsen myser,
och Chinas dryck i koppar frÄn Rörstrand
fÄr högre smak som skÀnk av hennes hand.

VĂ€rdinnan – Ă€r hon ung och vacker dĂ„?
i denna krets, den bÀsta Sverige Àger,
ej nĂ„gon tĂ€nkt att giva svar dĂ€rpĂ„ –
sÄ stÄr hon hel för dem, i vad hon sÀger.
En medelÄlders fru, om ni sÄ vill,
ej hög till vÀxten, fyllig ock dÀrtill.

Inunder grekisk bindel hÄrets flod
kring hennes hjÀssa bucklar sig i vÄgor,
som litet puder, efter dagens mod,
strött askfĂ€rg över – aska slĂ€cker lĂ„gor.
HĂ€r halp det icke – elden bryter fram
i ögon spelande av epigram.

Det fina, vita hullet klÀder gott
den arm som rör sig dÀr i tebordsstöket,
den hand, som blÀckspÄr aldrig nalkas fÄtt,
sÄ litet som en musch av sot frÄn köket.
Fast hennes sÄnger över landet gÄ,
Carl Peter Lenngren lider ej dÀrpÄ.

Han anses kĂ€rv: – ett ord Ă€r lĂ€tt till hands
vid vÀrldens dom, men hÀr i husligheten
den blick, som vilar trygg och nöjd i hans,
ej vittnar alls om ”huldhet i förtreten”.
I afton Àr den hedersmannen glad:
hon Äter har en godbit för hans blad.

I gÀstfritt hem de adertons förbund
Ă€r denna gĂ„ngen företrĂ€tt av fyra –
en krets, som blivit husvill i den stund,
dÄ gallsjuk Reuterholm uti sin ura
pĂ„ sĂ„ngmör hĂ€mnats för ett modigt ord. –
Nu hÄlles sammankomst vid detta bord.

I laget Gyllenborg Àr Älderman,
en Àldre skolas vördnadsvÀrda minne.
Hans sĂ„ng om ”sjĂ€lens styrka” blekna kan,
men aldrig förebilden i hans sinne.
Hans lugna höghet har ock sitt behag
som solen pÄ en molnfri vinterdag.

Hans granne, Leopold, re’n hunnit med
en artighet till var och en i rummet.
Det hör nu en gĂ„ng till, – det Ă€r hans sed
att först sÄ dÀr av bÀgarn blÄsa skummet,
förrÀn han ger ur konstfull gyllne skÄl
sitt snilles rÀtta vin i rÄgat mÄl.

SĂ„ Rosenstein – det bĂ€sta hjĂ€rtelag,
det klaraste förstÄnd, som ödet tvungit
in i en tung gestalt med grova drag;
och Silverstolpe, nyttans skald, som sjungit
”medborgarns” lov och med sin frisinthet
nyss vÀckt pÄ höjderna sÄ stor förtret.

I glÀttigt samkvÀm ilar stunden bort,
man ömsom skÀmtar, ömsom allvar sprÄkar.
Med nÄgot infall, trÀffande och kort,
vĂ€rdinnan ofta sakens kĂ€rna rĂ„kar, –
men blott i förbigÄende, helt blygt och lÀtt,
och liksom vÀdjande till högre rÀtt.

Re’n uppbrottstimman nalkas. Nio slag
förtonande ifrĂ„n pendylen dallrat. –
”En bön till vĂ„r vĂ€rdinna vĂ„gar jag” –
tar Gyllenborg till orda – ”Lenngren skvallrat.
Förunna oss ert nya stycke nu!
Den glada festen – sĂ„ Ă€r titeln ju?”

Skaldinnan fÄr ej neka. Hennes man
i lovlig stolthet redan sagt för mycket.
Med purprad kind, med röst, som lÄngsamt vann
sin stadga Äter, nu hon lÀser stycket:
vad tÀck skalkaktighet, vad ömt behag
och dock vad breda, sÀkra penseldrag!

En lantlig fest, dÀr oskuld, barnaskön,
med jordisk glÀdje stÄr sÄ vÀl till samman,
som fatens rosor, lille Görans bön
med nyckelharpans surr och folkets gamman.
Hur stormar grusande kring vÀrlden gÄ,
Àn ryms i Sverige mÄngen lycklig vrÄ!

Hon slöt att lÀsa. Kretsen lyssnar Àn
tyst inom sig till ljud frÄn flydda vÄrar,
dĂ„ Gyllenborg sig reser upp igen, –
hans blick Àr blank av ÄterhÄllna tÄrar.
”Tack!” – sĂ€ger han, den vita hjĂ€ssan böjd –
”jag vet, att Kellgren skulle lett av fröjd!

”I namn av Gustavs sprĂ€ngda skaldförbund
vÄr tack för Àn en afton, ljuvligt gÄngen
bland alla gratier pÄ fridlyst grund!
Tack och farvĂ€l – Ă€n lever svenska sĂ„ngen!”
VĂ€rdinnans hand man har till avsked kysst,
och snart Àr hela huset mörkt och tyst.

Ur första vÄningen det ljus försvann,
dit sene vandrarn blickade sÄ gÀrna.
Den afton kom, dÄ aldrig mer det brann,
och blott frÄn minnets valv en stilla stjÀrna
sÄg ner pÄ all den dÄrskap, all den flÀrd,
som endast byta namn i samma vÀrld.

Men denna stjÀrna frÄn en svunnen tid
nu hit till oss sin fina ljusflod skickar
bland mörka moln, bland brytningar och strid,
vi möta hennes goda, svenska blickar.
Den egna hÀrdens ro och löjets rÀtt
hon hÀvda vill för dagens mulna Àtt.

Den Àdla taffelrund, som hon höll kÀr,
förgÀter henne ej vid sekelfesten.
Till minnens högtidstÄg jag frambesvÀr
i dag den Àlskade, den skygga gÀsten.
Men ack, hur svag den skuggbild, som jag fÄtt!
Hon skÀnkte vÀrlden sina sÄnger blott.


Dikt En afton hos fru Lenngren - Karl Gustav Johan Snoilsky
 »