Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Efter fyratio Ă„r

SÀg Lina, minns du kvÀllen
i juni, Gustavs dag?
baletten, karusellen –
kantaten, – den skrev jag.
Med framtid bland poeter,
till hovets FĂȘte champĂȘtre
jag ocksÄ bjudning fick
och nÄdig nick.

Beundrad utav slÀkten
och kysst utav min mor,
i nya svenska drÀkten
till Drottningholm jag for.
I drömmens granna rike
jag sÄg mig Kellgrens lik,
sĂ„g mig som hovsekter –
och kanske mer.

Raketer skulle ljunga
kring kungens krönta G
och Stenborg skulle sjunga
och dansa Marcadet.
Och mina ord – vad Ă€ra! –
dem skulle kören bÀra
kring park och MĂ€larvik
med Glucks musik.

Att festens början bida
jag stod vid China slott.
DĂ„ var du vid min sida,
dÄ fick jag Amors skott.
I blinken knep mitt hjÀrta
en brunögd liten snÀrta,
en pudrad, tÀck korist
med svarvad vrist.

Hur blev jag fast behÀndigt
pÄ denna enda kvÀll!
Jag suckade bestÀndigt:
vad ni Àr söt, mamsell!
De redan börjat spela,
förr’n jag begrep det hela,
begrep med lust och kval:
Du var mitt val!

FrÄn sjunde himlen rycktes
jag av en kylig flÀkt;
ack, mina vers ej tycktes
de högas bifall vÀckt.
En statsfru fann dem platta
och Armfelt sÄg man skratta
och tankspridd Gustav satt…
Mitt hopp, godnatt!

Förbi var hela stÄten
och lyckans drömda skÀnk.
Jag knappast kvÀvde grÄten
pÄ parkens dunkla bÀnk.
I mĂ„nsken tyst lĂ„g China…
DÄ smög din arm, min Lina,
ditt huvud till mitt bröst,
du gav mig tröst.

Nu fyrti somrar svunnit
se’n denna ljuva stund;
vÄrt ungdomsrus förbrunnit,
men sÀllt Àr vÄrt förbund.
Ej lyckans löfte ljugit,
fast poesin förflugit –
Du sjunger icke mer,
Jag Àr kamrer!

Dock kan Ànnu jag dricka
en skÄl pÄ Gustavs dag:
dÄ Àr du Àn min flicka
med alltid fint behag.
Du alltid Àr den Lina
som vart min brud vid China,
dÄ jag var skald och ung
och Gustav kung.

Till Drottningholm det sköna,
till Lovön draga vi
och tömma i det gröna
ett glas ?il de perdrix
ett glas för fast behÄllning
av drömmarnes förtrollning,
för sÀllhet som bestÄr
se’n fyrti Ă„r!


Dikt Efter fyratio Ă„r - Karl Gustav Johan Snoilsky
«