Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Djursholm

Det stĂ„ndar ett slott vid Östersjö,
dess murar skina,
och fastlandsstrÀnder och skÀrgÄrdsö
det kallar för sina.
Sin skatt av fiskarnes lekar
det hÀmtar ur glimmande vik
och under knotiga ekar
Àr skogen pÄ högdjur rik.

I porten, dÀr vapnet av huggen sten
dess valvbÄge kröner,
stÄr slottsfrun och vÀntar i aftonsken
med döttrar och söner.
SÄ hÀlsade honom hans kÀra,
dÄ förr han ur sadeln steg ner,
dÄ hemÄt han lÀnde med Àra,
den Àdle herr Gustaf Banér.

HÀr stÄr hon nu, som hon ofta stod,
med barn och blomma,
hans maka av Sturarnes trogna blod,
Kristina den fromma.
Hon skyndat i förvÀg att smycka
hans sal och borgstugukvist;
Djursholm, du som hÀgnat hans lycka,
nu kommer din herre förvisst!

Han kommer, men utan glÀttigt larm
av hornskall frÄn grinden.
DÀr hÄller stilla en dyster karm
pÄ gÄrden vid linden.
De tigande tjÀnarne fatta
en börda av svartmÄlat trÀ,
pÄ granrisets hackade matta
de strÀva med sviktande knÀ.

SÄ vÀnder han hem till sin fÀderneborg
frÄn hÄrda öden;
av rÀttarsvÀrdet pÄ Linköpings torg
gjord fri i döden.
Att stöda en vacklande krona
i delo med tiden han stred –
sin trohet, sitt misstag att sona,
den slagne sitt huvud lagt ned.

Med faderlösa, tio i tal,
pÄ armen sin sista,
ledsagar Kristina till sorgklÀdd sal
den Àlskades kista.
Se’n Danderyds gravvalv sig slutit
kring stoftet en dag eller tvÄ,
frÄn godset, den döde förbrutit,
med barnen vid hand skall hon gÄ.

Den sörjande modren öppnar sin famn
och tröstar sÄ dessa:
”Ej höves det er för er faders namn
att sÀnka er hjÀssa.
HÀr tagits av omilda hÀnder
hans liv och hans gods – men ej mer;
med Àran till graven han lÀnder,
min herre, Gustaf BanĂ©r.”

I grÄt försmÀlta vid fadrens bÄr
smÄ flickor och gossar,
blott lille Johan kvÀver sin tÄr,
hans öga blossar,
han knyter sin hand uti vrede
”Jag lovar, nĂ€r vuxit jag har,
att hÀmnas en gÄng pÄ den lede
tyrannen, som drĂ€pte vĂ„r far!”

DÄ reser hon sig i sitt Ànkedok
den Àdla Kristina
och rÀcker högtidligt Herrans bok
omkring till de sina:
”PĂ„ knĂ€, mina barn! SĂ„ ljuder
ur himmelens saliga fred
martyrens stÀmma, som bjuder
er hÀr inför mig att gÄ ed.

”Ty svĂ€rjen honom att pĂ„ hans mull
ej hat skall nÀras,
ej avog sköld, för er faders skull,
hÀr hemma bÀras!
Bevaren för hÀmnd edert hjÀrta
sÄ rent som för blodskuld er hand;
dÄ spirar vÀl endrÀkt ur smÀrta
en gĂ„ng i vĂ„rt sargade land!”

Sin panna med förtidigt vitnad lock,
som sorg förtunnar,
hon lutar ner mot sin barnaflock,
mot snyftande munnar.
I barnsliga hjÀrtan hon gjuter
sin balsam, moderligt van,
och intill sitt sköte dem sluter,
men frÀmst bland dem alla sin Jan.


Dikt Djursholm - Karl Gustav Johan Snoilsky