Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Den gamla fröken

En liten, ensam gosse, tyst och blyg,
som ej fÄtt tumla i den gröna hagen,
jag satt bland böcker i en fönstersmyg,
nÀr jag frÄn skolan hade lov för dagen.
Den unga fantasiens alkemi
förvandlade den vÀrld, jag levde i.

Mitt över gatan lÄg ett Äldrigt hus,
som huvudroll i mina drömmar hade.
För gasthistorier jag utan krus
den hemska skÄdeplatsen dit förlade.
Ett anlete med bleka, vissna drag
dÀr stundom mötte mig. DÄ ryste jag.

Bland bilder frÄn fru Lenngren och Fryxell
steg som en elak fe ”den gamla fröken”.
PÄ hennes rullgardin jag sÄg var kvÀll,
hur skuggor skymtade som mörka spöken.
DÀr speltes pÄ klaver emellanÄt,
sÄ sÀllsamt sorgligt, att jag föll i grÄt.

Tog mig vid handen sÄ en vacker dag,
i ordning att gÄ ut, min vÄrdarinna:
”Den gamla fröken fattat stort behag
att dig i fönstret jÀmt vid lÀxan finna.
Hon bjudit oss att hÀlsa pÄ hos sig
och lovat mycket vackert visa dig.”

Jag bad fÄ slippa, men det halp ej alls,
och genast vi begÄvo oss pÄ vÀgen.
Jag kvÀvde snyftningen uti min hals
och trÀdde in, förfÀrad och förlÀgen.
PÄ mattan höll jag blicken envist sÀnkt;
dĂ„ ljöd en röst – den var ej som jag tĂ€nkt.

Den klingade sÄ varmt, sÄ milt och gott,
och i ett nu min fruktan var försvunnen.
TvÄ ögon logo sjÀlfullt himmelsblÄtt
i öppen strid med skrynklorna kring munnen,
och sjÀlva skrynklorna, vad voro de?
En mask förrÄdande en vÀnlig fe.

Det lÄg ett fÀngslande jag vet ej vad
i denna hÄllning, rak trots Ärens börda,
i denna hy, lik vita rosenblad
av första frostens andedrÀkt berörda.
FrÄn flydda vÄrar minnets doft fanns kvar
omkring gengÄngerskan frÄn Gustavs dar.

Den boning, som jag fyllt med nattlig skrÀck,
jag kunde icke nog bese, beundra:
möblering utan stoftkorn eller flÀck,
i stort och smÄtt en bild av sjuttonhundra,
med bronsbeslag allt vördigt och bastant,
frÄn gamla kopparstick mig vÀlbekant.

Klaveret, som jag hört sÄ mÄngen gÄng,
stod dÀr i vrÄn, i vitt med nött förgyllning.
NotstÀllarn bar en nu förgÀten sÄng,
i gulnat blÀck en sirligt skriven hyllning.
Det var ”vid vassen av den krökta ström” –
en ton, som följt mig Ànda i min dröm.

PĂ„ hyllan, lysande i franska band
och högröd snitt, liksom i högtidsklÀder,
gustavianska skalder trÀngdes bland
Dalinska tidens folk i simpelt lÀder.
I vitterhet den gamla höll sig nöjd
till dem, som gjorde hennes ungdoms fröjd.

PÄ vÀggen tavlor! Farfar i peruk
med harnesk över gula kyllerrocken,
ett rytterianfall – en mörknad duk
med Lembkes svarta hÀst i frÀmsta flocken,
pastellportrĂ€tt i bleknad hĂ€rlighet –
jag tröttnade ej frÄga: Vem Àr det?

I mÄlad miniatyr, i drivet vax,
jag redan visste mÄngen likhet lÀsa:
pÄ vinlövskransen röjdes Bellman strax,
och stackars Lidner pÄ sin stora nÀsa.
Av hÀpen vördnad stod min mun pÄ glÀnt,
dĂ„ fröken sade: ”Jag dem sett och kĂ€nt.”

”Fru Lenngren dĂ„ och Kellgren?” – ”OcksĂ„ dem.”
Nyfikenheten intet kunde mÀtta.
Re’n stunden inne var för att gĂ„ hem,
och Ă€n alltjĂ€mt det hette: ”Ack, berĂ€tta!”
Knappt lÀmnad var den tröskel, som jag skytt,
förr’n hĂ„gen brann att komma dit pĂ„ nytt.

Besöket gjordes om en annan kvÀll;
allt var sig likt, blott Ànnu mera roligt.
PÄ böcker och pÄ tavlor sÄg jag sÀll
och till den goda fen mig smög förtroligt.
Till namn frÄn fordom jÀmt jag Äterkom,
och alltid hette det: ”Ack, tala om!”

Hon gjorde sĂ„ – dock icke mitt begĂ€r,
fasthellre minnets makt hon lyda tycktes,
och stundom bortom barnets trÄnga sfÀr
berÀttelserna ofrivilligt rycktes,
som pÄ det stilla vattnet, vid ett kast,
allt större ringar vidga sig i hast.

Men om jag ocksÄ icke allt förstod,
sÄ tacksam lyssnare man funnit sÀllan,
sÄ helt jag levde i en period,
som lÄg med ljus och dunkelhet emellan
den nittonde augustis morgonsol
och nattens blixt ur Anckarströms pistol.

Hon skildrade, hur glÀdjen sjÀlv steg ned
pÄ flyktigt gÀstbesök till frusna zoner,
i ”Postens” spalter Kellgrens löje stred,
i fria luften lekte Bellmans toner.
Av grace och kvickhet, levnadslust och mod
allt sjöd och spelte som en vÄrlig flod.

Och Konungen – vem Ă„terge förmĂ„r
hans ögas strÄlblick och hans sneda panna,
teaterlagrarne i pudrat hÄr
i sÀllsam blandning med de Àkta, sanna!
Hans Älder, ack, med flÀrd och split och strid,
var dock vÄr sista svenska storhetstid!

”Jag minns”, sĂ„ sade hon, ”den morgonstund,
dÄ Gustav steg ombord pÄ skÀrgÄrdsflottan.
FrÄn Holmen dundrade av hjÀrtans grund
vid hurrande och jubel övermÄttan,
och tÄrfullt viftande tog aldrig slut
för var galÀr, som vimplad lade ut.

”Jag ser mĂ„ng’ ungersven vid skottens ljud
med hurtigt grepp i tÄg och tackel klÀnga,
som avskedshÀlsning till en mor, en brud,
en plymagerad hatt bland krutrök svÀnga.
Jag ser för mig sÄ mÄngen, mÄngen, som
frÄn Viborgsviken aldrig vÀnde om.

PÄ stranden stod jag, klÀdd Ànnu till bal.
Jag dansat pÄ redutten hela natten.
DÀr flödat glödgat vin och vankats tal
för hjÀltarne pÄ vÀg till finska vatten.
Min blick i tĂ„rar hĂ€n mot skeppen gick -”
Hon teg med ens. Ej mer jag veta fick.

Jag mÀrkte stunden ej för frÄgor gjord,
men mina ögon min vÀninnas följde
bort till en medaljong pÄ hennes bord.
DÀr hennes sticksöm den till hÀlften höljde.
Jag mindes, att jag undrat vem det var,
fast dÄ mot vanan icke jag fÄtt svar.

Till böckerna jag tyst mig undan drog
för att ej störa hennes sorgsna stÀmning,
men hur i dem jag blÀddrade, betog
till sist mig sjÀlv en liknande beklÀmning.
Om lĂ€xor stammade jag fram ett skĂ€l, –
steg upp och tackade och bjöd farvÀl.

Visst hade jag min gÄng dit om igen,
och visst var fröken som hon brukat vara
mot den, hon kallade ”sin lilla vĂ€n”,
beredd att stÀndigt pÄ hans frÄgor svara,
men likafullt jag var och blev försynt
att be om slut pÄ vad hon pÄbegynt.

Och tiden gick – frĂ„n ferier Ă„tervĂ€nd,
se’n nĂ„gra veckors frihet jag fĂ„tt smaka,
jag var som vanligt hemma i min grÀnd
hos min syntax och temabok tillbaka,
dÄ oförmodat sorgebudet ljöd:
”Du vet, att fröken mitt emot Ă€r död.”

Ner pÄ Cornelius föll en droppe klar,
hur Àn jag kÀmpade att grÄten svÀlja.
Det sades att om onsdag Ă„tta dar
man Àmnade att pÄ auktion försÀlja
den gamlas tavlor, bo och husgerÄd.
För mina öron lÀt det som ett dÄd.

PÄ förevisningsdagen dit jag smög.
Hur var det fina, vita golvet smutsat!
Var möbel rubbad var, och i en hög
de kÀra tavlor man mot vÀggen skjutsat.
För simpelt skĂ€mt de voro föremĂ„l –
och i sitt harnesk farfar fÄtt ett hÄl.

Det bo, som hÄllits hop av aktsam vÄrd,
hur skulle nu det skingras i fragmenter!
En klÀdstÄndsfru slog till ett falskt ackord
uppÄ klaverets dammiga tangenter.
Det var, liksom jag maktlös lÄngt ifrÄn
mot Àlskat stoft bevittnat helgerÄn.

Till böckerna jag sade avsked rörd
och allra sist nu till det bord mig vÀnde,
dÀr pÄ en bricka jag sÄg sammanförd
en mÀngd av smÄting, som jag alla kÀnde.
Jag önskade betrakta Àn en gÄng
det dÀr portrÀttet i sin medaljong.

DÀr lÄg dess röda saffiansfodral,
men tomt – portrĂ€ttet var ej mer att finna,
och Àngsligt frÄgande min blick sig stal
hÀn till en gammal sorgklÀdd tjÀnarinna.
Uti en viskning gav hon mig besked:
”Ja, medaljongen – den tog fröken med.”


Dikt Den gamla fröken - Karl Gustav Johan Snoilsky
 »