Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Den gamla fröken

En liten, ensam gosse, tyst och blyg,
som ej fått tumla i den gröna hagen,
jag satt bland böcker i en fönstersmyg,
när jag från skolan hade lov för dagen.
Den unga fantasiens alkemi
förvandlade den värld, jag levde i.

Mitt över gatan låg ett åldrigt hus,
som huvudroll i mina drömmar hade.
För gasthistorier jag utan krus
den hemska skådeplatsen dit förlade.
Ett anlete med bleka, vissna drag
där stundom mötte mig. Då ryste jag.

Bland bilder från fru Lenngren och Fryxell
steg som en elak fe ”den gamla fröken”.
På hennes rullgardin jag såg var kväll,
hur skuggor skymtade som mörka spöken.
Där speltes på klaver emellanåt,
så sällsamt sorgligt, att jag föll i gråt.

Tog mig vid handen så en vacker dag,
i ordning att gå ut, min vårdarinna:
”Den gamla fröken fattat stort behag
att dig i fönstret jämt vid läxan finna.
Hon bjudit oss att hälsa på hos sig
och lovat mycket vackert visa dig.”

Jag bad få slippa, men det halp ej alls,
och genast vi begåvo oss på vägen.
Jag kvävde snyftningen uti min hals
och trädde in, förfärad och förlägen.
På mattan höll jag blicken envist sänkt;
då ljöd en röst – den var ej som jag tänkt.

Den klingade så varmt, så milt och gott,
och i ett nu min fruktan var försvunnen.
Två ögon logo själfullt himmelsblått
i öppen strid med skrynklorna kring munnen,
och själva skrynklorna, vad voro de?
En mask förrådande en vänlig fe.

Det låg ett fängslande jag vet ej vad
i denna hållning, rak trots årens börda,
i denna hy, lik vita rosenblad
av första frostens andedräkt berörda.
Från flydda vårar minnets doft fanns kvar
omkring gengångerskan från Gustavs dar.

Den boning, som jag fyllt med nattlig skräck,
jag kunde icke nog bese, beundra:
möblering utan stoftkorn eller fläck,
i stort och smått en bild av sjuttonhundra,
med bronsbeslag allt vördigt och bastant,
från gamla kopparstick mig välbekant.

Klaveret, som jag hört så mången gång,
stod där i vrån, i vitt med nött förgyllning.
Notställarn bar en nu förgäten sång,
i gulnat bläck en sirligt skriven hyllning.
Det var ”vid vassen av den krökta ström” –
en ton, som följt mig ända i min dröm.

På hyllan, lysande i franska band
och högröd snitt, liksom i högtidskläder,
gustavianska skalder trängdes bland
Dalinska tidens folk i simpelt läder.
I vitterhet den gamla höll sig nöjd
till dem, som gjorde hennes ungdoms fröjd.

På väggen tavlor! Farfar i peruk
med harnesk över gula kyllerrocken,
ett rytterianfall – en mörknad duk
med Lembkes svarta häst i främsta flocken,
pastellporträtt i bleknad härlighet –
jag tröttnade ej fråga: Vem är det?

I målad miniatyr, i drivet vax,
jag redan visste mången likhet läsa:
på vinlövskransen röjdes Bellman strax,
och stackars Lidner på sin stora näsa.
Av häpen vördnad stod min mun på glänt,
då fröken sade: ”Jag dem sett och känt.”

”Fru Lenngren då och Kellgren?” – ”Också dem.”
Nyfikenheten intet kunde mätta.
Re’n stunden inne var för att gå hem,
och än alltjämt det hette: ”Ack, berätta!”
Knappt lämnad var den tröskel, som jag skytt,
förr’n hågen brann att komma dit på nytt.

Besöket gjordes om en annan kväll;
allt var sig likt, blott ännu mera roligt.
På böcker och på tavlor såg jag säll
och till den goda fen mig smög förtroligt.
Till namn från fordom jämt jag återkom,
och alltid hette det: ”Ack, tala om!”

Hon gjorde så – dock icke mitt begär,
fasthellre minnets makt hon lyda tycktes,
och stundom bortom barnets trånga sfär
berättelserna ofrivilligt rycktes,
som på det stilla vattnet, vid ett kast,
allt större ringar vidga sig i hast.

Men om jag också icke allt förstod,
så tacksam lyssnare man funnit sällan,
så helt jag levde i en period,
som låg med ljus och dunkelhet emellan
den nittonde augustis morgonsol
och nattens blixt ur Anckarströms pistol.

Hon skildrade, hur glädjen själv steg ned
på flyktigt gästbesök till frusna zoner,
i ”Postens” spalter Kellgrens löje stred,
i fria luften lekte Bellmans toner.
Av grace och kvickhet, levnadslust och mod
allt sjöd och spelte som en vårlig flod.

Och Konungen – vem återge förmår
hans ögas strålblick och hans sneda panna,
teaterlagrarne i pudrat hår
i sällsam blandning med de äkta, sanna!
Hans ålder, ack, med flärd och split och strid,
var dock vår sista svenska storhetstid!

”Jag minns”, så sade hon, ”den morgonstund,
då Gustav steg ombord på skärgårdsflottan.
Från Holmen dundrade av hjärtans grund
vid hurrande och jubel övermåttan,
och tårfullt viftande tog aldrig slut
för var galär, som vimplad lade ut.

”Jag ser mång’ ungersven vid skottens ljud
med hurtigt grepp i tåg och tackel klänga,
som avskedshälsning till en mor, en brud,
en plymagerad hatt bland krutrök svänga.
Jag ser för mig så mången, mången, som
från Viborgsviken aldrig vände om.

På stranden stod jag, klädd ännu till bal.
Jag dansat på redutten hela natten.
Där flödat glödgat vin och vankats tal
för hjältarne på väg till finska vatten.
Min blick i tårar hän mot skeppen gick -”
Hon teg med ens. Ej mer jag veta fick.

Jag märkte stunden ej för frågor gjord,
men mina ögon min väninnas följde
bort till en medaljong på hennes bord.
Där hennes sticksöm den till hälften höljde.
Jag mindes, att jag undrat vem det var,
fast då mot vanan icke jag fått svar.

Till böckerna jag tyst mig undan drog
för att ej störa hennes sorgsna stämning,
men hur i dem jag bläddrade, betog
till sist mig själv en liknande beklämning.
Om läxor stammade jag fram ett skäl, –
steg upp och tackade och bjöd farväl.

Visst hade jag min gång dit om igen,
och visst var fröken som hon brukat vara
mot den, hon kallade ”sin lilla vän”,
beredd att ständigt på hans frågor svara,
men likafullt jag var och blev försynt
att be om slut på vad hon påbegynt.

Och tiden gick – från ferier återvänd,
se’n några veckors frihet jag fått smaka,
jag var som vanligt hemma i min gränd
hos min syntax och temabok tillbaka,
då oförmodat sorgebudet ljöd:
”Du vet, att fröken mitt emot är död.”

Ner på Cornelius föll en droppe klar,
hur än jag kämpade att gråten svälja.
Det sades att om onsdag åtta dar
man ämnade att på auktion försälja
den gamlas tavlor, bo och husgeråd.
För mina öron lät det som ett dåd.

På förevisningsdagen dit jag smög.
Hur var det fina, vita golvet smutsat!
Var möbel rubbad var, och i en hög
de kära tavlor man mot väggen skjutsat.
För simpelt skämt de voro föremål –
och i sitt harnesk farfar fått ett hål.

Det bo, som hållits hop av aktsam vård,
hur skulle nu det skingras i fragmenter!
En klädståndsfru slog till ett falskt ackord
uppå klaverets dammiga tangenter.
Det var, liksom jag maktlös långt ifrån
mot älskat stoft bevittnat helgerån.

Till böckerna jag sade avsked rörd
och allra sist nu till det bord mig vände,
där på en bricka jag såg sammanförd
en mängd av småting, som jag alla kände.
Jag önskade betrakta än en gång
det där porträttet i sin medaljong.

Där låg dess röda saffiansfodral,
men tomt – porträttet var ej mer att finna,
och ängsligt frågande min blick sig stal
hän till en gammal sorgklädd tjänarinna.
Uti en viskning gav hon mig besked:
”Ja, medaljongen – den tog fröken med.”


Dikt Den gamla fröken - Karl Gustav Johan Snoilsky
 »