Dikt VĂ„rvisa
I vÄrtid, i groddtid,
dÄ brister frönas skal,
och rÄg blir rÄg och tall blir tall
i frihet utan val.
En ilning av vÀllust
gĂ„r genom sjĂ€l och kropp —
att jag Ă€r jag, nödvĂ€ndigt jag —
en brodd, som hittat opp,
ett vÄrskott, vars vÀxtkraft
jag knappast anar Ă€n —
men stammens sav med bitter smak
med lust jag kÀnner den.
SĂ„ bort, all min feghet!
Jag hör min framtid till.
Jag tar mig rÀtt att vÀxa nu
som rotens krafter vill.