Dikt Vårvisa
I vårtid, i groddtid,
då brister frönas skal,
och råg blir råg och tall blir tall
i frihet utan val.
En ilning av vällust
går genom själ och kropp —
att jag är jag, nödvändigt jag —
en brodd, som hittat opp,
ett vårskott, vars växtkraft
jag knappast anar än —
men stammens sav med bitter smak
med lust jag känner den.
Så bort, all min feghet!
Jag hör min framtid till.
Jag tar mig rätt att växa nu
som rotens krafter vill.