Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt VÄLLUST

Kör

Dagsljuslandet Àr frÀmlingslandet.
DÀr gÄr vi klÀdda i mask och pansar.
DÀr gÄr vi höljda i namn och förtid,
skammens kÄpor och Àrans kransar.
HĂ€r, i den enda och yttersta handlingen
kastar vi jagets nio hudar,
stiger med slutna ögon i kÀllan,
nakna som foster och gudar.

Nakna som foster. Förvandlingsnatten
under det mÀnskliga rör vi rysande,
följer i spÄren av urtidsanor,
djuphavsdunkla och fosforlysande.
Årmillionernas parningshunger
slukar och bÀr allt jordiskt öde.
MÀnskliga former och namn Àr förgÀngliga
stÀnk ur extasernas flöde.

Mansröst

Bedövad vaknar jag — ur vilket sköte?
Vad jag förnam var inget mÀnskligt möte.
Ett liv pÄ botten av mig sjÀlv förde jag,
och elementerna tillhörde jag.

Kvinnoröst

I dvala sjönk jag mörkerblÀndad,
av ingen man men av fantomer skÀndad.
Av jordandarnas lustar glödde jag,
och mytens vidunderskaror födde jag.

Kören (fortsÀtter)

Nakna som gudar. I formlös gryning
stigna ur havet stÄr de pÄ stranden.
Utan att kÀnna sin vÀg och sitt rike
tar de ett tvekande steg över sanden.

Utan att veta vad krafter de rÄder för
andas de sakta, stannar och vÀnder sig.
VĂ€rldarna vaknar av andetagen,
djupen och höjderna tÀnder sig.

Kvinnoröst

Hur ödmjukt vÀldig kan en stolthet vara.
Jag Àr en helig bild, ett tecken bara,
men genomlyst för att en Makt behöver mig.
Din dyrkan fyller och gÄr lÄngt utöver mig.

Mansröst

Var blev vÄr tyngd av jordvarelse!
Du Àr det Àn ej skaptas uppenbarelse.
Jag Àr sjÀlv eld. Jag Àr sjÀlv ingen.
VÄrt rike hÀgrar. Vi Àr bakom tingen.

Kören

Ämnar du stĂ€nga den sista vĂ€gen?
Ämnar du dĂ€mma det sista flödet,
dÀr vÄrt torra vÀsende vattnas av
vÀrldarna bortom det jordiska ödet?

Ämnar du kvĂ€va i namn all namnlös
tidlös eld ifrÄn skaparbÄlet
tills det förtÀrande undret viker för
viljan och ÀndamÄlet?

Koral

O Gud, hur du vill döma,
lÀt du oss aldrig glömma,
hur vitt ditt vÀlde nÄr.
I trÀngseln hÀr och nöden
var lusten liksom döden
ett sorl frÄn djup dit ingen nÄr.


Dikt VÄLLUST - Karin Boye