Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt TrÀden

Levande som vi
och lÄngt lÄngt borta,
sĂ„ vĂ„rt ord ”förstĂ„”
blir tom rök och vind.
Djupt oÄtkomliga
för tankar och för sinnen,
fast er bark kÀnns skrovligt
god mot vÄr kind.

Ögonlösa lyser ni
i ögonfröjd och blommor.
Genom vilka verktyg
vet ni er prakt?
Genom vilket hemligt,
skapande vetande
har ni del i synernas
och dofternas makt?

Lutande mot stammen
mÀrks vi inte,
slipper inte in i er
innanvÀrld.
Eller nÄr er, speglad,
en flik av vÄrt vÀsen,
för oss sjÀlva okÀnd
och bÀvansvÀrd?

Fast vi vÀl Àr födda
av samma anor,
ser vi ingen skymt av vÄr
gemensamhets stund.
Alltför mÄnga Àventyr
skilde oss sedan,
alltför ovetbar
Àr vÄr enkla grund.

Kanske har vi Ànnu
ett möte att vÀnta
pÄ den vÀg, dÀr liv
gÄr tillbaka till mull.
Än en utrĂ€ckt hand
mellan Ätskilda slÀkten.
Och vi tackar döden för det
sammanhangets skull.

Stoffet, alltid lÄnat,
ger vi Ă„ter.
SmÀlt det till er form,
och tag och giv!
LĂ„t det bytas mellan oss
som vÀnliga gÄvor,
djupa vackra okÀnda
syskonliv!


Dikt TrÀden - Karin Boye