Dikt Till Carolina Rediviva
Ser jag dig skymta,
å Carolina, min vän, bakom björkens frostiga ris,
faller stillaste ljus på min väg
som sol i dis.
Sträng och förnämlig
är du likt en som livet ett skyddande harnesk skänkt,
men av en skeptisk blidhets dager
överstänkt —
som en gammal mans
löje av lätt, lätt snö och höstmild ironi,
tankfullt, med värme och vishet under
och saktmod i.