Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Stjärnan

Gnistrande frostiga
med fruset ljus
Vintergatans böljor sköljer
stjärnor tätt som grus.
En blott är min.
Jag känner henne gott —
mitt ödes ljus av evighet,
mitt liv och min lott.

I mäktig styrka steg hon,
när mörker mig täckte.
När värnlös jag sjönk, hon mig
till stjärnliv väckte.
Med silvernaglar nitades
min själ vid en stjärna.
Så vandrar fri sin givna väg
mitt väsens grund och kärna.

Den mig ärnar välja,
till stjärnan får han gilja.
I henne bor mitt värde,
i henne min vilja.
Hos henne är mitt hem,
av henne min lag.
O stjärna, du min gärning
och mitt mål, du är jag!


Dikt Stjärnan - Karin Boye