Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt RĂ€dda barnen

Alltför tydligt, skrÀmmande tydligt
hör vi de spanska krevadernas skrÀllar.
JÀmmer i vinden, grÄt i regnet
bryter freden i tigande kvÀllar.
Mitt ibland sjÀlvtillrÀckliga stater
tvingas mÀnskorna bittert lÀra:
jorden har krympt och blivit liten;
aldrig var hela Europa sÄ nÀra.

Ur den oÀndliga horisonten
sluter sig rummet trÀngre och trÀngre.
Snart nog, nÀr vÄra barn har vuxit,
finns inga gömslen och avstÄnd lÀngre.
Ångestfullt, med lĂ€pparna slutna,
önskar vi lycka Ă„t deras framtid. — —
Barn, vilkas ögon har drunknat i fasor,
vÀxer att bli deras skugga och samtid.

PestÄrhundraden, farsotstider
vÀltrar sig Àn en gÄng över landen.
Giv, att vi en gÄng mÄ bestÄnda,
nÀr det gÀller vÄr hÀlsa i anden!
SkrÀck och hat och vilddjurets fradga
smyger som pestgift över sinnena.
Den kan tacka, som unnades lÀka
nÄgot sÄr bland de svÄraste minnena.

Tak över huvudet, skydd mot kölden,
brödet som lindrar den nakna nöden,
vĂ€rmen i handen, ljuset i rösten —
detta Àr vapen i kamp mot döden.
Allt Àr som ringar kring stenen: de sprider sig
ut över vattenytorna vida.
Ingen kan veta, hur lÄngt han rÀcker,
blott att han kÀmpar pÄ livets sida.


Dikt RĂ€dda barnen - Karin Boye