Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Prolog vid en skolfest

Det finns gÄrdar och planer, som har ljudit sÄ lÀnge
av rop och av skratt och av stojande lekar,
av gÀlla smÄ röster och mÄlbrottsstÀmmor,
att Ànnu i ensamheten stenarna ekar.
Det finns rum, dÀr sjÀlva vÀggarnas trÀ har sugit Ät sig
sÄ friskt ungt liv, att det aldrig kan bli borta,
och kanske av gÀspningar och kanske av rÀdsla,
och kanske av den spĂ€nning som gör timmarna för korta —
ja kanske av det andlösa lyssnandets stunder
och upptÀckarglÀdjen inför nya gamla under.
Det finns trappor, som Àr nötta av slÀktleds fötter
i otaliga skolor i otaliga lÀnder.
Vilken ström har runnit fram mellan skolornas murar
som en flod vÀller mÀktig mellan vilande strÀnder!

En flod av ung vÄrkraft och nya möjligheter,
Àn sjudande av oro och jÀsande frÄgor,
gÄr fram mellan brÀddar, som den sjÀlv inte format,
med framtidens frön i sina bullrande vÄgor.
Och murarna frĂ„gar: Är vi bara det gĂ„ngna?
Är vi hindret, som fĂ„r kraften att brytas och hĂ€mmas?
Är arvet som vi lĂ€mnar sĂ„ övermĂ€ktigt
att kanske sjÀlva framtiden lÄter sig dÀmmas?

Men dÄ susar det ur trÀden och grÀset och regnet:
Det som verkligen Àr framtid kan ingenting dÀmma!
Och ur vÀggarna svarar det med gÄngna slÀktens röster:
Det som verkligen Àr liv, det kan aldrig bara hÀmma!
Vad vi samlat av rön, av dröm och hopp och vilja
Àr för dyrbart att dö, nÀr vÄr levnad Àr förliden.
Vi bar det till floden, den unga starka floden,
som kanske tar det med sig mot den kommande tiden.
Och bland allt som vi lÀmnar och allt den tar med sig
finns det mycket som ska sjunka till botten och glömmas,
men det bÀsta vi fann och det rikaste vi levde
Àr frön, som har kraft, och ska bevaras och gömmas.

SÄ knyts i den stora strömmen tanke till tanke
och vilja till vilja, medan timmarna skrider,
tills led efter led slÀpper hÀnder som de hÄllit
och gÄr för att ta vid med sin uppgift omsider.
SĂ„ knyts hĂ€r bland lekar och bland lĂ€xor och drömmar —
likt lÀnkar i den stora gemensamheten,
som strĂ€cker sig sökande mot allt vi vĂ„gar hoppas —
mÀnniskors barn till hela mÀnskligheten.


Dikt Prolog vid en skolfest - Karin Boye