Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Munnarna

Omkring mig simmar förfÀrliga munnar.
FörstadstÄget dunkar.

Detta Àr mödrar.
Rovfiskmunnar,
spÀrrade och spÀnda i girig Ängest:
Àta eller Àtas.
SjÀlva uppÀtna (ingen har mÀrkt det)
slÀpar de sitt innanmÀte i kassen.
Döda ögon, död Ängest,
rovfiskmunnar.

Detta Àr den Àlskande.
FĂ€rgsvullen svampmun
suger efter byte.
Skammen att ha givit sig, den lurades skam
suger efter tusen triumfers hÀmnd,
blir aldrig mÀtt,
lagrar sig i pinad frÀckhet
runt en blöt svampmun.

Detta Àr den fromme,
som med helig snörpning
gömmer och förnekar sina lÀppar.
Syns inte, finns inte —
Gud sjÀlv kan inte se dem.
Varför Àr han rÀdd för sina lÀppar?
Hur ser du ut nÀr han sover?

Detta Àr den lyckliga,
hon som blev en Àgande.
Bland alla de kÀmpande
Ă€r hon den som segrade.
Ingen hÀvstÄng bÀnder upp de kÀkarna,
hopskruvade kring livsvinsten.

Men dÀr vid fönstret,
halvöppen,
blommar en mun som ingenting fÄngar.
Vad andas du sÄ över vida vÀrlden,
sÄ vÀrldsfrÀmmande?
Dig sjÀlv?

NÀr skall du skrÀmmas dit ner i djupen
till rovfiskar
och sugmunnar,
snappa vilt efter jagat byte,
hugga förtvivlat Ät de andra?
I morgon redan,
om du vill leva.

SĂ„ vill jag ta min stav och vandra
och söka en annan vÀrld Ät dig,
en vÀrld dÀr munnar fÄr vara blommor
och andas som blommor
sin livsanda
och flöda som blommor
av djupa skÀnker
och stÄ som blommor
lyckligt öppna.

Omkring dig glafsar vÄra djuphavsmunnar.
FörstadstÄget dunkar.


Dikt Munnarna - Karin Boye