Svensk poesi

Dikt på svenska

Svensk poesi > Karin Boye > Minne

Dikt Minne

Stilla vill jag tacka mitt öde:
aldrig jag mister dig helt.
Som en pärla växer i musslan,
så inom mig
gror ditt daggiga väsen ljuvt.
Om till sist en dag jag har glömt dig —
då är du blod av mitt blod,
då är du ett med mig —
det gudarna give.


Liknande dikter:

  1. En strof till Huck Finns minne Jag har rett ett läger och tänt en eld på lövströdd lera och gulnat grus, och nu räknar jag himlens […]...

  2. Bekännelse Passar inte till upprorsman och tvangs ändå bli det. Varför är inte mitt öde privat? Varför rotar jag i det? […]...

  3. Ni ropar på människor Ni ropar på människor av stora mått. Vad ger stora mått åt en människa? Att bli till intet och glömma […]...

  4. En form är jag En form är jag, men stoffet ureldsflamman. Brand är min blick och lågor mina händer. I rus som skapar slingrar […]...

  5. Hos den äldste förläggaren Jag drömde jag dog och vart vägd på en våg och befunnen allt för lätt, och skickades fort till de […]...

  6. I natten Tyst är lunden, och sjön, som kysst strandens somnade ros, är tyst. Aftonskimret, som milt besken tempelkullen, har bleknat ren […]...

  7. Havet Salt, bittersalt är havet, och klart och kallt. På djupet multnar mycket, men havet renar allt. Vilt, rovdjursvilt är bränningens […]...

  8. Idyll Din röst och dina steg faller mjuka som dagg på min arbetsdag. Där jag sitter är det vår i luften […]...

  9. Aftonbön Jag vill till ro mig lägga i nattens svala sköt och stilla tankar dägga ur allt vad jag led och […]...

  10. Tala, tala tycktes alla Hvem har nu gett vett åt vinden, Gett åt luften ledig tunga, Röst och språk åt gårdens rönnar Och åt […]...

Dikt Minne - Karin Boye
« 
 »