Svensk poesi

Dikt på svenska

Dikt Martall

Här i evig blåst
pinar sig martall upp ur stenen,
kröker sig trött,
knyter sig trotsig,
kryper kuvad.

Svarta mot kvällens stormhimmel
tecknar sig vridna spökkonturer.
Vidunder grips av leda
för vidunder.
Går ett stönande genom de rivna kronorna:
O att se en enda gång
rak emot ljuset
stiga en kungaek,
en gossebjörk,
en gyllene jungfrulönn.

Göm dina drömmar, krympling.
Här är de yttersta skären. Så långt ögat når:
martall.


Dikt Martall - Karin Boye