Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Martall

HÀr i evig blÄst
pinar sig martall upp ur stenen,
kröker sig trött,
knyter sig trotsig,
kryper kuvad.

Svarta mot kvÀllens stormhimmel
tecknar sig vridna spökkonturer.
Vidunder grips av leda
för vidunder.
GÄr ett stönande genom de rivna kronorna:
O att se en enda gÄng
rak emot ljuset
stiga en kungaek,
en gossebjörk,
en gyllene jungfrulönn.

Göm dina drömmar, krympling.
HÀr Àr de yttersta skÀren. SÄ lÄngt ögat nÄr:
martall.


Dikt Martall - Karin Boye