Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Linköpings domkyrka

Februari 1938

Altartavlan

I

Sök inte hÀr de dödas tystnad.
Murarna droppar av tidernas vaka.
Valven skÀlver av levande andar
pÄ vÀg tillbaka.
Seklernas ring
vÀnder sig lÄngsamt kring.
Allting Àr nÀra. FörgÄnget
Ă€r ingenting.

Den ande, som lyfte sten pÄ sten
lik en tempelstammarnas drivande sav,
har skjutit en gren pÄ nytt.
FrÄn bilderna gÄr ett ljungande sken
av obönhörliga offerkrav,
som fÀderna hört och lytt.
Den mannen dÀr med den smala munnen
satt aldrig lycklig vid aftonbrunnen,
dÄ hjordarna böljade trötta hem
och en sorgelösande skymning brann.
Han Àr elden. Branden bÄdar han,
gud lika mycket som ung man.
Allt som Àr hemligt genomskÄdar han
strÀngt som bara de unga kan.
Hög i sin renhets bjÀrta bÄgar
bjuder han strid.
Över hans panna lĂ„gar
hÄrd ung medeltid.

II

Århundraden i syskontĂ„g,
profet vid profet,
mörkt verkliga mot rymder
av silverluft och intighet.

SÄ ensamt vÀsentlig
i skapelsens fantom
bÀr mÀnniskan sin tunga sjÀl
till sten i tidevarvens dom. —

Och deras blick Àr fjÀrran
hos det som ej förgÄs,
och deras drag Àr slutna skrin
med stelnad lidelse till lÄs.

III

SÄ tungt slÄr ljuset
att inget stoft bÀr det.
GĂ„ bort, ljus! Du krossar
det ler du tar till boning.
Hur mÄnga har du hemsökt
sen urtidens dagar —
och alla alla
bad samma bön: förskoning!

Hur mÄnga har du brottats med
och segrat över
och tröstat blott med synernas
förvirrade löften.
Hur mÄnga gick i gryningen
frÄn Jabboksvadet
med summan av sitt liv
i den lamslagna höften.

Vi sÄg deras rörelser
av oskönt lyte
och tĂ€nkte: Är det redskap
för ljuset att bruka?
Se, hÀlsans solljus,
som milt lÀker vÀrlden,
Àr mÀktigt i det friska,
men dessa Ă€r sjuka. —

Vi sÄg deras leende
och kunde inte tyda det,
vi sÄg deras spÄr,
som legenderna förtÀljer.
Prakt av deras himmel
och prakt av deras helvete
grep oss som ett rus.
Vem vet vad han vÀljer?

Ja vem vet Ànnu,
ja vem vet vÀgarna,
som leder till de vises sten
och livets röda kÀrnor.
De vÄgade sin sjÀl.
SÄ sÀg, Jabboks vÀldige,
har du bot Ät slÀktet
under dödsfruktans stjÀrnor?

Bonaderna

IV

Men sÄ som örterna vecklas ut
dÀr markerna nyss lÄg tomma,
sÄ vaknade jorden i rymdens vÄr
och började lÄngsamt blomma.

Ur lummerskogar och ödleslam
kröp livet uppför stupet.
DÀr ligger ett mÀnniskobarn pÄ knÀ
och ser utöver djupet.

Hur vÀxte dÀr vingar i fÄglarnas dun?
Hur lyftes kastanjens stake,
som varligt och stolt bÀr de finaste ljus
högt ovanför orm och drake?

Vi vet om vÄren, att djupens kraft
kan inte ha tömt sin kÀlla.
SÄ lÄt oss förnimma i allt som Àr
de skapande brunnarna svÀlla

och slÀppa som Job pÄ sin plÄgas hög
rÀttfÀrdighetens funder
och luta vÄrt sjuka och sega hopp
mot undret som Àn Àr under.


Dikt Linköpings domkyrka - Karin Boye