Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont nÀr knoppar brister.
Varför skulle annars vÄren tveka?
Varför skulle all vÄr heta lÀngtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad Àr det för nytt, som tÀr och sprÀnger?
Ja visst gör det ont nÀr knoppar brister,
ont för det som vÀxer
och det som stÀnger.

Ja nog Àr det svÄrt nÀr droppar faller.
SkÀlvande av Àngslan tungt de hÀnger,
klamrar sig vid kvisten, svĂ€ller, glider –
tyngden drar dem nerÄt, hur de klÀnger.
SvÄrt att vara oviss, rÀdd och delad,
svÄrt att kÀnna djupet dra och kalla,
Ă€ndĂ„ sitta kvar och bara darra –
svÄrt att vilja stanna
och vilja falla.

DÄ, nÀr det Àr vÀrst och inget hjÀlper,
Brister som i jubel trÀdets knoppar.
DÄ, nÀr ingen rÀdsla lÀngre hÄller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrÀmdes av det nya
glömmer att de Ă€ngslades för fĂ€rden –
kÀnner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar vÀrlden.


Dikt Ja visst gör det ont - Karin Boye