Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Evighet

En gÄng var vÄr sommar
en evighet lÄng.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gÄng.
Vi sjönk i gröna doftande
djup utan grund
och kÀnde ingen Àngslan
för kvÀllningens stund.

Vart gick sen vÄr evighet?
Hur glömde vi bort
dess heliga hemlighet?
VÄr dag blev för kort.
Vi strÀvar i kramp,
vi formar i strid
ett verk, som skall bli evigt –
och dess vÀsen Àr tid.

Men Àn faller tidlösa
stÀnk i vÄr famn
en stund dÄ vi Àr borta
frÄn mÄl och namn,
dÄ solen faller tyst
över ensliga strÄn
och all vÄr strÀvan syns oss
som en lek och ett lÄn.

DĂ„ anar vi det villkor
vi en gÄng fick:
att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och bestÄr
för den skapande sekunden,
som mÄtt aldrig nÄr.


Dikt Evighet - Karin Boye