Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Bön till solen

Skoningslöse med ögon som aldrig har sett mörkret!
Frigörare som med gyllene hamrar brÀcker isar!
RĂ€dda mig!

Raka som smala streck sugs blommornas stÀnglar i höjden:
nÀrmare dig vill kalkarna skÀlva.
TrÀden slungar sin kraft som pelare mot sin hÀrlighet:
först dÀr uppe
breder de ut sin ljustörstiga bladfamn, hÀngivna.

MĂ€nniskan drog du
frÄn en jordfast sten med blinda blickar
till en vandrande vajande vÀxt med himmelsvind om pannan.
Din Àr stÀngel och stam. Din Àr min ryggrad.

RĂ€dda den.
Inte mitt liv. Inte mitt skinn.
Över det yttre rĂ„der inga gudar.
Med slÀckta ögon och brutna lemmar
Ă€r den din, som levde rak,
och hos den som dör rak
finns du, nÀr mörker slukar mörker.
Mullret stiger. Natten svÀller.
Livet skimrar sÄ djupt dyrbart.
RÀdda, rÀdda, seende gud,
vad du skÀnkte.


Dikt Bön till solen - Karin Boye