Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Barnet

Ingen mask, inget frö i vinden
rustas svagare mot livets farlighet,
ingen fÄgelunge utlÀmnas
mer hjÀlplös Ät de starkas varlighet.
Vilket vÄgspel av de dolda makterna
att lÄta bÀra sig av mÀnskobarn
och gjuta vinet över alla viner
i denna skÄl av tunna tinningsflarn!

Men vi nÀrmar oss i skygg rÀdsla
barnets ögon, knappast vakna,
i vilka former och fÀrger speglas
övervĂ€ldigande, nya, nakna —
skaparögon som skall tÀmja synerna
och lĂ„ngsamt ordna kosmos’ hem,
skilja vattnen frÄn valvet ovan
och sÀtta jordens fÀste mellan dem.

Och vi nÀrmar oss i skrÀck och bÀvan
de vulkaniska morgongryningar
vilkas utbrott av eld och gejsrar
Ànnu gungar oss pÄ sena dyningar:
dÄ var dagen djup och evig,
sÀllsamt mÀttad med en hÀftig vÄr;
outhÀrdligt brann livet,
som en sol i sina blÄa Är.

NÀrmar, nÀrmar oss Ängerfulla
de sjunkna lÀnderna, tanklöst lÀmnade,
vilka gömmer vÄra kungaspiror
och allt vad Mödrarna till under Ă€mnade —
jordens magiska lÀkedomar,
spindelvÀvar i morgondagg,
och den heliga vĂ€xtkraften —
allt begravet under Ă„rens slagg.

Bland de blinda, som söker makten
i det döda förstörande,
vandrar barnet som ett sorglöst leende
av det levandegörande.
Den dag dÄ stÄlet sviker
och folken ropar efter Ursprungsflödet —
den dagen har barnet segrat,
den dagen vÀndes ödet.


Dikt Barnet - Karin Boye