Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Von Törne

Jag minns vÀl knappast, om jag talt tillförne
Om mannen frÀn S:t Michel gamle Törne?
Bland grÄa hjÀltar nÀmndes Àfven han
Och förde Savolaks vargering an.

Von Törne, vet du, var en Àkta finne,
En gammal, knotig björk med masur inne,
Det var ej lÀtt att öfver honom rÄ,
Det skulle vara hugg, som bet uppÄ.

Han visste af det sjÀlf och trodde gÀrna,
NÀr folket sade, att han hade kÀrna,
Att gamle Törne stod uppÄ sin kant
BĂ„d’ som major och öfverstelöjtnant.

Jag kÀnde gubben under freden redan,
DĂ„ var han rund och trygg som framgent sedan;
En frÀmling kunnat tro sig se en stock,
Som man klÀdt sporrar pÄ och krigsmansrock.

Men i den stocken fanns ett hjÀrta slutet,
Ett hjÀrta, flÀckadt ej, ej heller brutet,
Med starka pulsar och med eldadt blod,
Ett kÀrnfriskt mannahjÀrta, fullt af mod.

Och detta hjÀrta slog för fosterbygden;
Att veta akta den, se det var dygden.
Hvarför? Jo, dÀrpÄ gaf han det besked,
Att den var hans och hans vargerings med.

Jag minns, hur ofta, nÀr han var bland kÀnda,
Det var hans lust att orda utan Ànda
Om detta land, ”det bĂ€sta rakt, som fanns”,
Och om dess folk, ”ett sĂ„dant folk som hans”.

Han stod dÄ gÀrna bredbent midt i ringen,
Det var hans sturska vana, efter ingen
I vida vÀrlden, liten eller stor,
Förneka djÀrfts, att han var finsk major.

Som denna Àra höll han ingen annan,
Med den i hugen lyfte stolt han pannan
Och var beredd att gÄ fast mot en vÀrld
Med sin kohort, sin fullmakt och sitt svÀrd.

Ibland likvÀl, nÀr han var rÀtt i taget,
Beskref han finnens enfald för gelaget,
Hur Àrlig mÄngen var, men dum ocksÄ.
Han log hvar gÄng, ett jÀttelöje dÄ.

Men kom en annan och försökte klandra –
Pass! Det gick an för gubben, ej för andra.
LÄngt förrn berÀttarn hunnit Àn till slut,
Fick han tillbaka: ”Herre, hĂ„ll er trut!

Jag frÄgar er, som Àr sÄ stolt i orden,
Hvar ni sett en nation pÄ vida jorden,
Sett eller lÀst om en i skrift, i bok.
Mer Àn den finska Àdel, kÀck och klok.

Försök att stÄ med den pÄ tjÀnstens vÀgnar
Dar kulan hviner och dÀr blod det regnar,
Och svara, sen ni pröfvat sjÀlf och sett,
Om finnen saknar eld och ej har vett!”

Som han i freden var, var han i striden.
Jag var furir vid gubbens trupp den tiden
Och kunde nÀmna mÄnga andra drag,
Men vill blott tala nu om Lappos dag.

Vi voro sÀnda dÄ att rensa skogen,
Vi ville fram, hvar man var redobogen,
Men gamle herrn fick lust att göra halt,
”Emedan finnen sköt sĂ„ skarpt och kallt”.

”Halt”, skrek han, ”gossar, tagen stöd af trĂ€den
Och mejen skocken, som man mejar sÀden;
Skarpt korn, kall siktning! HÀr fÄr korpen stek,
Det hĂ€r blir en fördĂ€rfvadt rolig lek.”

Han kÀnde hvarje man i bataljonen
Till namnet icke blott, men till personen,
Gaf akt, sÄ lÄngt han sÄg, pÄ en och hvar
Och hade ord för alla som en far:

”RĂ€tt sĂ„, Karl Hurtig, det var trĂ€ff, det skottet,
Nu puffar aldrig mera den, som fĂ„tt’et.
Bra, korpral Flink, du skjuter som i fjol!
Aj se, för tusan, dÀr föll Per Pistol!

NÄ, det var synd med stackars gossen kÀcka,
Hans gamla far skall fĂ„ mitt torp för Pecka.”
SÄ var hans sprÄk, sÄ förde han befÀl,
En finsk major till botten af sin sjÀl.

Det kom ett bud frĂ„n Adlercreutz: ”Forcera!
FramĂ„t med bataljonen, skydna mera!”
Von Törne hörde ganska lugnt dÀrpÄ.
Behöll sin plats och svarte blott: ”JasĂ„!”

Nu kom det glada. Gubben stod vid fanan,
Stod stolt och rund och bredbent efter vanan,
Som om han Àrnat stÄ till vÀrldens slut
Och ment Ă„t sjĂ€lfva kulan: ”Stopp, vet hut!”

Hvart ville budet med en slik ta vÀgen?
Den unge fÀnriken var helt förlÀgen;
Han hade sprÀngt dit öfver sten och stock,
Och allt stod gubben kvar mot order dock.

”Ryck framĂ„t, herr major!”-”Tyst, herre, bara!
Ni kan ju se det, hĂ€r Ă€r ingen fara.”
”Men generaln befallt.”-”Ja, lefve han!
Karl Adlercreutz, han Ă€r en Ă€rans man.”

Han sagt det knappt, nÀr han frÄn nÀrmsta tallen
Fick sig en sats af splittrad bark mot skallen:
”ÅhĂ„, jag kunde vĂ€nta sĂ„dant hĂ€r,
Det Àr en karl att sikta bra, den dÀr.

Det var sÄ nÀr, att han mig trÀffat hade;
Nu fÄr jag sÀga, som Hans Klinga sade,
NÀr kulan strök förbi hans ögonbryn:
’Den djĂ€fvuln aktar ju ej ens folks syn’.”

De orden hade stÀndigt gjort hans nöje,
Nu log han ock pÄ nytt sitt stora löje
Och stÀllde sig helt trygg, som nyss förut,
Med hand i sidan och med benen ut.

Gud vet, hur lÀnge Àn han dröjt med slaget,
Men bÀst han stod dÀr midt i sjÀlfva taget,
Paff, kom en kula, Äter och flög hÀn
Rakt genom porten mellan gubbens knÀn.

Den gamle mÀrkte fladdret i syrtuten,
SÄg ned, sÄg pÄ den, den var genomskjuten,
Höll upp ett skört, det andra likasÄ,-
Fördömdt, det syntes hÄl i bÄda tvÄ.

Nu blef han misslynt, tog sig vid sitt öra:
”HĂ€r fĂ„r Matts skrĂ€ddare ett vackert göra!
Men skynda, gosse, kÀra Janne, kom
Och se, om det stĂ„r bĂ€ttre till bakom.”

Och Jan, hans gamla drĂ€ng, steg fram: ”Ack. herre,
Nu gick det tokigt, hÀr Àr sjufaldt vÀrre,
DÀr framtill finns helst skörtet i behÄll,
Men hĂ€r en trasa bara utan fĂ„ll.”

DĂ„ blef von Törne vred: ”Nej, si en tocken,
Som tar och skjuter platt fördÀrfvad rocken,
Som jag i dag bÀr pÄ mig andra dan!
FramĂ„t hĂ€r, gossar! Fan skall ta den fan.”


Dikt Von Törne - Johan Ludvig Runeberg