Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Vilhelm von Schwerin

Och öfverstelöjtnant Drufva han stod
Bekymrad nu:
”HĂ€r dugde ej att ha sprucket mod,
Det brast itu.
Nu ser jag fienden rycka an,
MĂ„ngdubbelt starkare kommer han,
Och order har jag att stanna
Och slÄss till min sista man.

Och hade jag helst vid kanonerna dÀr
En veteran,
En man, som vant sig att bruka gevÀr,
En krutsprÀngd fan;
Men nej, en yngling, spenslig och fin,
En femtonÄring, en gref Schwerin
Skall svara för batteriet,
Hvad hĂ„ller en sĂ„dan för min?”

Han red till ynglingen hÀn med hast,
Sin hand han bjöd:
”Min vĂ€n, snart spelas hĂ€r höga kast
Om lif, om död,
Död, sÀker död, om ni stÄr er slÀtt,
Men lif kanske, om ni siktar rÀtt.
Dö, lefva, det fÄr ni, herre,
Men vika, nej, pass för det!

Jag ser er stÄ hÀr sÄ spÀd och vek,
I storm ett rör;
Ni har ej pröfvat en sÄdan lek,
Min sorg det gör.
Den leken leks ej till tidsfördrif,
SÄ kÀnn pÄ hjÀrtat och svar mig gif:
Skall ni vÄga i dag, om det gÀller,
Blankt offra ert unga lif?”

”Herr öfverstlöjtnant, ni drar ert svĂ€rd
Med ÄrbrÀckt hand
Och vÄgar dock bjuda ert lif som gÀrd
För kung och land;
Jag har ett lif i sin styrkas vÄr,
Det bott i mitt hjÀrta blott femton Är,
SÀg, skall jag ej vÄga det bjuda?
Jag vill se, hvem min gĂ€rd försmĂ„r!”

Den gamle Drufva, han spÀnde sin blick:
”Det dĂ€r klang stĂ„l!
De orden, herre, de slogo ej klick,
De rÄkte mÄl.
SÄ mÄ jag kalla er vek ej mer,
Men tacka Gud, att han gett mig er,
Ty hjÀrtat Àr det, ej armen,
Till slut dock, som kraften ger.”

Snart ljödo kanonerna, ynglingen stred
Sin första strid.
Hans folk, svÄrt hÀrjadt, till flykt sig spred,
Han sjÀlf höll vid.
Hans batteri var hans hÀrd, hans hem,
Han skötte dess eld, han tjÀnte för fem.
DĂ€r kom en skara kosacker,
Han svedde skÀgget pÄ dem.

Han fick ett ögonblick rast, han sprang
HĂ€n till sitt folk,
Hans ord bröt sinnen, hans stÀmma klang,
En vredens tolk.
En stund blott Àn, och sig allt förbytt,
I strid var Ă„ter hans trupp, som flytt,
Han sjÀlf vid den Àlskade hÀrden
Och elden i fart pÄ nytt.

Och Drufva, han sÄg med förundran uppÄ,
Fast lÄngt ifrÄn:
”Ett mĂ€sterstycke jag kalla mĂ„
Slikt, lÀrospÄn.
Vinns sÄdan Àra med första sprÄng,
Hvad hinner han ej, om hans tid blir lÄng?
Gud skydde den Àdle gossen,
Han för armĂ©er en gĂ„ng.”

Men dagen slöts, och dess kamp bröts af,
DĂ„ kom Schwerin;
Han stÄtt mot svallet af stridens haf,
Fast spÀd och fin.
DĂ„ han kom med kanonerna Ă„ter i hamn,
DÄ ropade grÄnade kÀmpar hans namn,
Och vid högt hurra slöt Drufva
Den tappre i faderlig famn.

Den unge hjÀlten! Hans namn gick opp
Med tidig glans.
Ej sÄgs en bana mer ljus af hopp,
Mer skön Àn hans.
Hur blef den banan ej kort ÀndÄ!
Ett mÄnhvarf hunnit ej halft förgÄ,
NÀr till nÀrmaste grifthvalf vÀgen
Var mÄttet pÄ den ocksÄ.

Dock Àn ett minne Ät sÀgn och sÄng
Han hunnit ge,
En strid han kÀmpat Ànnu en gÄng,
Den skönaste,
Förrn döden nÄdde hans unga barm,
Förrn pulsen stelnat, som slog sÄ varm,
Förrn, fÄfÀngt vinkad af bragden,
LĂ„g vissnad hans domnade arm.

Det var, nÀr Oravais blodiga dag
Till sorg gick opp,
NÀr segern sjÀlf blef ett nederlag,
Som bröt vÄrt hopp.
DÄ, sÀger man, strÄlade klarast hans mod,
DÄ trÀffade sÀkrast hans vingade lod,
DĂ„ eldades varmast kanonen,
NÀr han stÀnkte den röd med sitt blod.

DÄ, sÀger man, hade han dignat ned
Till sist vid den,
Men kringrÀnd rest sig mot fiendens led
Med svÀrdet Àn
Och ropat sin skara och ilat förut
Och brutit sig bana och huggit sig ut
Och fallit först, nÀr de sina
Kringjublad han nÄtt till slut.

Han hade sitt sextonde Är ej nÄtt,
PÄ bÄr ren lagd.
LÄngt var det lif dock, han lefva fÄtt,
Om lif Àr bragd.
Ack, mÄngen grÄnat i Àrans glans,
Som fÀst med glÀdje sin strÄlande krans
PÄ den femtonÄriges hjÀssa,
Om i byte han vunnit hans.

Han hade sitt sextonde Är ej nÄtt,
Ja, ung han dog;
Dock sörjde en blödande hÀr hans lott,
SjÀlf pröfvad nog;
Dock stod kring hans lÀger i tyst förbund
Af krigets Àdlaste kÀmpar en rund,
Och hvad för de tappre han varit,
Det syntes i denna stund:

Ej veklig klagan, blott saknad tung,
Blott sorg var spord.
Till hjÀltens Àra, som dog sÄ ung,
Ej föllo ord;
Men Vegesack prisade lifvets vÄr,
Och Adlercreutz smekte den bleknades bÄr,
Och ur Drufva sÄg man pressas
Rart vin,-en stor, klar tÄr.


Dikt Vilhelm von Schwerin - Johan Ludvig Runeberg
«