Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Veteranen

Han reste sig ansenlig
I stugans skymda vrÄ,
VÀl var han böjd af Ären,
Men syntes hög ÀndÄ;
FörÀndrad var han mycket
I detta ögonblick,
En Àdel krigarhÄllning
LĂ„g i hans hela skick.

Rotfattig var han annars
PĂ„ sina gamla dar;
FrÄn forna tappra strider
Han hade Àrr blott kvar;
Sen utan hem han irrat
I mÄnga Är förut,
PÄ Röikö torp han hamnat
I Alavo till slut.

Nu reste han sig plötsligt,
Liksom ur slummer vÀckt,
Begynte kasta af sig
Sin slitna hvardagsdrÀkt,
Tog pÄ sin högtidsklÀdnad,
Bespard sen mÄnga Är,
Och strök Ät bÄda sidor
Sitt silfverhvita hÄr.

SÄ stod soldaten fÀrdig
Att ut ur stugan gÄ,
Helt vördnadsvÀrd att skÄda
I drÀkten, gul och blÄ,
Med mÀssingsskodda hatten
Högt öfver hjÀssans rand,
Och dödens lugn i minen,
Och vandringsstaf i hand.

DĂ€r ute lyste solen,
Ej sedd pÄ mÄnga dar,
Den sjuttonde augusti
Var sommarvarm och klar,
Kring fÀlt och sjö for vinden
Med lÀtta andedrag;
Hvart ville gamla krigarn
PÄ denna sköna dag?

Hvart Àrnade han styra
Sin vandring denna gÄng?
Blef hemmet honom ödsligt,
Hans plats i vrÄn för trÄng?
Och denna högtidsklÀdnad,
Hvi tog han den uppÄ?
Var det till Herrans tempel,
Den gamle tÀnkte gÄ?

Det hördes ingen ringning
FrÄn denna helgedom,
Och murens port var sluten,
Och kyrkan stÀngd och tom.
Hvad skulle man ock göra
Uti Guds hus i dag?
Den sjuttonde augusti
Var ingen helgedag.

Dock i den gamles tycke
Hölls gudstjÀnst denna tid,
Och hölls den ej i kyrkan,
SÄ hölls den nÀst invid;
Ty kringom den pÄ höjden,
FrÄn mon till insjöns strand,
Stred Finlands kÀmpaskara
Just nu för kung och land.

Den sjuttonde augusti
Var sommarvarm och klar,
Och för den forne krigarn
En högtidsdag den var.
Han gick rakt fram mot kullen,
DÀr Finlands fana höjts,
Han ville se Gud tjÀnas
I dag af Adlercreutz.

Han ville höra klangen
Af svÀrden Àn en gÄng,
Den vÀlbekanta tonen
Af fÀltkanonens sÄng,
För minnet Äterkalla
Sin ungdoms kraft och mod
Och se det nya slÀktet,
Hur det höll ut i blod.

SĂ„ har man tydt hans mening;
Kanske man den förstÄtt.
Dock sÄg man ej hans tankar,
Man sÄg hans vandring blott.
Han gick sin bana framÄt
Helt lugnt, det mÀrkte man,
Och hann sÄ kyrkovallen,
DĂ€r striden hetast brann.

DÀr tog han plats vid vÀgen
Och satt och sÄg uppÄ,
Han sÄg mot finska hÀren,
Mot ryska likasÄ;
Hvarhelst de skarpast möttes,
DÀr sÄgs hans blick bli kvar,
Och ofta som förklaradt
Hans hela anlet var.

Och blinda kulor hveno
Kring honom hvarje stund,
Och dödens Àdla skördar,
De föllo i hans rund;
Han gick dock ej frÄn stÀllet,
Hans lugn var lika gladt,
Och ingen kula rörde
Den gamle, dÀr han satt.

Och i bestÀndig vÀxling,
Allt efter lyckans lek,
Omslöts han af en skara,
Som frambröt eller vek;
Men hur ock striden hvÀlfde,
Fick gubben ostörd bli,
Och vÀn och ovÀn lika
Gick vördande förbi.

Men dagen led, och solen
Vid vÀsterns portar stod,
DĂ„ segrade omsider
Den finska hÀrens mod,
DÄ sÄgs hvart hinder-brutet,
Hvar fiende pÄ flykt,
Och allt kring gamle krigarn
Var Ă„ter lugnt och tryggt.

NÀr dÄ den sista truppen
Bröt ned frÄn kullens topp
Och drog förbi soldaten,
DÄ stod han högrest opp:
”I unga, tappra söner
Utaf vÄr fosterjord,
Finns nÄgon hÀr, som aktar
En grÄnad krigsmans ord?

Stor tack vill han er sÀga
För denna sköna dag,
Ty aldrig har han skÄdat
Ett hÀrligare slag.
Gud vare pris och Àra,
VÄrt folk vet segra Àn,
Än lefver fĂ€drens anda,
Ännu har landet mĂ€n.”


Dikt Veteranen - Johan Ludvig Runeberg
«