Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt VĂ„rmorgonen

Se, hur hÀrlig solen trÀder
Öfver österns böljor redan
Och i guld och purpur klÀder
Jorden, leende dÀr nedan.
Dimman skingras, kölden flyktar,
Och naturens dvala lyktar.

LÀrkan, nyss pÄ lÀtta vingar
Buren hit frÄn söderns höjder,
Sjunger, dÀr hon högt sig svingar,
KÀnslans hopp och vÄrens fröjder,
Medan, svÀfvande mot jorden,
Svaneflocken hÀlsar norden.

Fri och yster dansar vÄgen
Mellan trÀdens dunkla stammar.
Ekorn skyndar, glad i hÄgen
Till sin mossbetÀckta kammar,
Och dÀr lÄngt i djupa skogen
Kuttrar dufvan, öm och trogen.

Vaggad blidt af morgontflÀkten,
Grönskar nu pÄ Äkern sÄdden,
Och i hvita vinterdrÀkten
Springer haren öfver brodden
Gömd bland buskar under granen,
SpÀnner jÀgarn sakta hanen.

Sparsamt nÀrd af lundens kyla,
Tindrar dÀr en sjunken drifva,
Medan ljusa björkar skyla
KĂ€llans sorl och tufvans vifva,
Och den nyss uppvÀckte NÀcken
Rör sin silfverstrÀng i bÀcken.

Sköna vÄr, hur lÀnge rullar
Ej din vagn kring söderns strÀnder,
Innan till förgÀtna kullar,
Till vÄr nord du ÄtervÀnder,
Och som vÄr sÄ tacksam glöder
Ingen barm för dig i söder!

Hör du vÄra hymner skalla,
Hör du, hvad han tyder, sÄngen:
Att du kommer till oss alla
SÄsom friheten till fÄngen,
Att pÄ polens frusna drifva
Finnas hjÀrtan ock att lifva.

Skynda att Ă„t land och vatten
VÀfva nya högtidsskrudar,
Locka fjÀrlarne ur natten
Och ur stoftet deras brudar,
Och ur kÀrleksfulla sinnen
Jaga vinterns kulna minnen!


Dikt VĂ„rmorgonen - Johan Ludvig Runeberg