Svensk poesi

Dikt på svenska

Dikt Tröst

Där förgäten jag satt
I min ensliga dal,
Såg jag stjärnornas tal,
Hur de saliga gå
Öfver dimmor och natt,
Hur de strålande bo
I det eviga blå,
Och då flydde min ro,
Och då tänkte jag så:

Hur oändlig, o Gud,
Är din kraft, och hur rik!
Blott ditt härskarebud,
O, en vink af dig blott,
Och jag, stjärnorna lik,
Genom rymderna gått,-
Och nu suckar jag här!

Och ditt välde består
Med sin eviga lag,
Och den krona, du bär,
Skall ej hvila en dag
Öfver grånande hår.
Och du själf är så fri
Som ditt härliga ljus,
Och en värld är ditt hus,
Men du ryms ej däri,-
Och ditt barn är en slaf!

Och du rörs ej däraf,
Att ej spiror och guld,
Att ej seger och ljus
Är hans saliga lott,
Men bekymmer och sorg,
Men blott mörker och grus
Är det arf, som han fått
Från sin fäderneborg,-
Och den är dock så full!

Och ej mejas den säd,
Som ur intet du väckt
På omätliga fält.
Och ej murknar det träd,
Som i kaos du ställt,
Fast det byter om dräkt.
Och din värld är så vid
Och så skön och så säll,
Och den mäts ej af tid,
Och dess strålande dag
Skall ej skåda sin kväll,
Men en bubbla är jag!

Och förmåga jag fick
Att beundra din prakt,
Men ej mer, men ej mer,
Men att fatta den ej.
Och du lockar med makt
Mot din himmel min blick,
Och jag trängtar och ser,-
Men jag hinner den ej!

Så jag tänkte. Då stod
Vid min sida en ros
I den höstliga vind,
Och förspilld var dess blod
Och dess fägring sin kos
Och förbleknad dess kind.

Men en irrande fläkt
Kom från kullen och slog
Med sin vinge en gång
Den förtynande blott,
Och dess stängel blef bräckt,
Och hon böjdes och dog.
Och jag märkte uppå,
Hur hon somnade godt,
Fast dess slummer blef lång,-
Och då tänkte jag så:

Se, hvi klagar väl jag
Öfver våld, öfver väld
I den Eviges lag?
Som en främling blott, ställd
I mitt jordiska frö,
Skall jag blomma i tvång,
Men det tvång, jag bebor,
Är det sällaste tvång,
Ty en gång skall det dö,-
Och jag hoppas och tror.


Dikt Tröst - Johan Ludvig Runeberg