Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Tröst

DÀr förgÀten jag satt
I min ensliga dal,
SÄg jag stjÀrnornas tal,
Hur de saliga gÄ
Öfver dimmor och natt,
Hur de strÄlande bo
I det eviga blÄ,
Och dÄ flydde min ro,
Och dÄ tÀnkte jag sÄ:

Hur oÀndlig, o Gud,
Är din kraft, och hur rik!
Blott ditt hÀrskarebud,
O, en vink af dig blott,
Och jag, stjÀrnorna lik,
Genom rymderna gÄtt,-
Och nu suckar jag hÀr!

Och ditt vÀlde bestÄr
Med sin eviga lag,
Och den krona, du bÀr,
Skall ej hvila en dag
Öfver grĂ„nande hĂ„r.
Och du sjÀlf Àr sÄ fri
Som ditt hÀrliga ljus,
Och en vÀrld Àr ditt hus,
Men du ryms ej dÀri,-
Och ditt barn Àr en slaf!

Och du rörs ej dÀraf,
Att ej spiror och guld,
Att ej seger och ljus
Är hans saliga lott,
Men bekymmer och sorg,
Men blott mörker och grus
Är det arf, som han fĂ„tt
FrÄn sin fÀderneborg,-
Och den Àr dock sÄ full!

Och ej mejas den sÀd,
Som ur intet du vÀckt
PÄ omÀtliga fÀlt.
Och ej murknar det trÀd,
Som i kaos du stÀllt,
Fast det byter om drÀkt.
Och din vÀrld Àr sÄ vid
Och sÄ skön och sÄ sÀll,
Och den mÀts ej af tid,
Och dess strÄlande dag
Skall ej skÄda sin kvÀll,
Men en bubbla Àr jag!

Och förmÄga jag fick
Att beundra din prakt,
Men ej mer, men ej mer,
Men att fatta den ej.
Och du lockar med makt
Mot din himmel min blick,
Och jag trÀngtar och ser,-
Men jag hinner den ej!

SÄ jag tÀnkte. DÄ stod
Vid min sida en ros
I den höstliga vind,
Och förspilld var dess blod
Och dess fÀgring sin kos
Och förbleknad dess kind.

Men en irrande flÀkt
Kom frÄn kullen och slog
Med sin vinge en gÄng
Den förtynande blott,
Och dess stÀngel blef brÀckt,
Och hon böjdes och dog.
Och jag mÀrkte uppÄ,
Hur hon somnade godt,
Fast dess slummer blef lÄng,-
Och dÄ tÀnkte jag sÄ:

Se, hvi klagar vÀl jag
Öfver vĂ„ld, öfver vĂ€ld
I den Eviges lag?
Som en frÀmling blott, stÀlld
I mitt jordiska frö,
Skall jag blomma i tvÄng,
Men det tvÄng, jag bebor,
Är det sĂ€llaste tvĂ„ng,
Ty en gÄng skall det dö,-
Och jag hoppas och tror.


Dikt Tröst - Johan Ludvig Runeberg