Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Trosskusken

Gamle Spelt, skall han sÄ helt förgÀtas? Nej!
Han var kusk vid trossen, högre var han ej,
Hade som hans likar mÄst i glömska falla,
Om han ej fÄtt namn som latast bland dem alla.

Pengar vÀrd var gubben ock att se uppÄ,
Han och hÀsten, som han körde, likasÄ.
Höll den ena sina steg med tvÄ ben dyra,
Tycktes knappt ett pris förslÄ för den med fyra.

SÄdan farten, sÄdan var, ock rykt och ans,
Lika tofvig gubbens lugg och hÀstens svans.
GrÄlle bar frÄn eget stall sitt damm i vÀrlden
Och sitt sot pÄ nÀsan Spelt frÄn egna hÀrden.

DÀr de syntes sÄ alltjÀmt i trÀngen sist,
Är det sĂ€kert, att pĂ„ skratt var ingen brist;
HÀsten gick i sömnen, gubben sof pÄ kÀrran
Hur den gamla hölls pÄ lasset, vete Herran.

Sakta bar likvÀl det framÄt, smÄningom,
Högre, högre upp mot nordens bygd man kom;
Halfva Österbotten snart han genomfarit,
Var dock allt densamma, han i Nyland varit.

Och pÄ lika sÀtt gick Àfven fÀrden till,
Samma skratt, hvar han for fram, hvar han höll still,
Och vid skrattet klatschar, det var klippt och skuret,
Än pĂ„ gubbens rygg och Ă€n pĂ„ kreaturet.

Ingen Àndring dock i skick och lugn och fart,
Spelt, han var ohjÀlplig, det var uppenbart;
Ingen piske bet pÄ gubbens tjÀnsteklÀder,
Och i tjÀnsten bar ock GrÄlle barkadt lÀder.

SÄ omsider nÄddes Siikajokis strand,
Blott en frusen flik fanns kvar af fÀdrens land,
Äfven denna skulle snart till byte lĂ€mnas;
Dock, en stark kan brytas, och en svag kan hÀmnas.

Före kvÀll var vunnet hÀrens första slag,
Flyktens dag förvandlad till en segerdag,
Återsvalla skulle en gĂ„ng jagad bölja,
Strömmen Àndras, den förföljde nu förfölja.

Snart ocksÄ frÄn man till man en maning lopp:
”NĂ€sta morgon allt i skick att bryta opp!
HĂ€r och tross skall innan natt i ordning lagas,
Och med fröjd mot söder sen sĂ„ snart det dagas.”

Allt var ordnadt, det blef natt, man sof i fred;
Endast unge fÀnrik Blume sof ej med.
Eld och ifver brÀnde i hans tappra sinne,
Stugan blef för kvaf, han fick ej ro dÀr inne.

Ut pÄ trappan kom han. Mörkt och tyst var allt,
FÀstets stilla stjÀrnor lyste klart och kallt,
Blott i öster, mellan skogens toppar dragen,
SÄgs en blekröd strimma gry, en rand af dagen.

Ingen mÀnska skönjdes, lass och vagnar blott,
Utan förspann, vÀnda norr ut, som de stÄtt:
Allt var, som det varit, intet annorlunda;
Samma fÀrd som hittills tycktes Äter stunda.

Samma fÀrd?-Nej, nÄgot olikt fanns ÀndÄ,
Fast ej blicken strax i skuggan föll dÀrpÄ:
Just den sista kÀrra, som Äkt upp i ledet,
Den stod omsvÀngd nu och hade hÀst för redet.

Och vid tygeln ren i skick en man sig stÀllt,
Blume trodde ej sitt öga,-det var Spelt;
Gamle Spelt, som nedböjd genom landet farit,
Var ett hufvud högre nu, Àn förr han varit,

Rak som trots en yngling bar han sina Ă„r,
Djupt pÄ skuldran föll hans vackra silfverhÄr,
Anletet, med kinden slÀt och nÀsan tvagen,
Sken i mörkret nu mer ljust Àn förr om dagen.

Unge Blume visste knappt att fatta sig:
”Hvilket under, gubbe, har forvandlat dig?
Du, mer lat och sotig förr Àn likar andra,
StÄr nu putsad frÀmst och frÀmst beredd att vandra.

Hvem har tvÄtt ditt anlet rent frÄn sot och damm,
Hvem har pressat i din grÄa lugg en kam,
Hvem har fÄtt dig vÀckt, det Àr dock hufvudsaken,
Du, som knappt pĂ„ sjĂ€lfva dagen förr hölls vaken?”

”Unge herre”, hördes lugnt den gamles svar,
”LĂ„ngsamt far man, nĂ€r frĂ„n eget land man far.
NĂ€r man ser sitt folk med skam fly unnan bara,
DÄ lÀr bÀttre sofva Àn att vaken vara.

Hvarför skulle jag mitt gamla anlet tvÄ?
Mera öppen hade blygseln synts dÀrpÄ.
GÀrna tog jag mot och tÄlte spe och snÀsa;
Sorg jag bar, och dÀrför bar jag sotig nÀsa.

Nu Àr allt förÀndradt, finska hÀren stridt,
Finland ligger för oss öppet himmelsvidt,
Ingen flÀck skall mer pÄ landets Àra stanna;
Nu kan mannen visa ren och klar sin panna.

Kalla folket upp, lÄt röra trumman snart,
Natten Àr förliden, dagen lyser klart!
Förr sÄ var det brÄdska, dÄ vi mest bort rasta;
Adle, unge herre, nu Ă€r tid att hasta!”


Dikt Trosskusken - Johan Ludvig Runeberg
«