Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Tredje sÄngen

Men till den vÀlupplysta och vÀlupptimrade stugan
Gingo de modige skyttarne dÄ, som befallde de voro.
Skidorna stÀllde de först mot vÀggen och stötte i drifvan
KÀpparne ned, snön stampade de frÄn föttren i farstun,
Sedan trÀdde de in igenom den knarrande dörren.
Glade sÄgo de dÀr vid skenet af flammande pÀrtbloss
Sju vÀlrustade torpare ren kring bordet i samkvÀm,
Medan i hvar sin vrÄ tyst gnolande pigor behÀndigt
Trampade surrande rockar och rullorna fyllde med blÄrgarn.

Sedan man hÀlsat hvarann och bÄda de tagit sig bÀnkrum,
Började snart, bland tigande tyst, den raske Mattias
SÀnda ett spanande öga omkring, uppsökande Hedda.
LÀtt pÄ de rodnande kindernas glans och den yppiga vÀxten
KÀnde han henne igen bland mÄnga, som Petrus förutsagt,
Och han förnöjde sitt sinne, betraktande henne med undran.

Tystnaden bröt omsider likvÀl Zakarias pÄ Hjerpvik,
DÀr vid bordet han satt vÀlvördig, gammal och grÄnad;
”Nu”, sĂ„ sade han, gĂ€ller det prof, vĂ€rderade mĂ€nner,
Hvem, sen den raske Mattias Àr hÀr, den yppersta skytt blir,
Om vÀlaktade herrn, om den vÀlförstÄndige Petrus
Eller ock jag mÄ besegra den prisade gÀsten frÄn Kuru.
Annat menar dock den, som vet, att förtrÀffliga skyttar
Fostras ej fĂ€rre Ă€n mĂ€n i det fĂ„gelrika kapellet.”

Honom svarade Äter den raske Mattias frÄn Kuru:
”Nej, Zakarias, tala ej slikt och rikta ej allas
Blickar pÄ mig, om jag sen ej mÀktar att döda en enda.
VÀl bo skyttar i Kuru, det fÄgelrika kapellet,
Kunnige, som du det sagt, men om jag bland dessa mÄ rÀknas,
LĂ€mnom Ă„t gĂ€rningen slikt att bestyrka eller att neka.”
Sade, och alla lÀngtade ut att försöka sin lycka.

Men dÀr lÄgo pÄ halm, i en vrÄ vid den sotiga muren,
Tyste och obemÀrkte, en hop lÄngskÀggige bröder,
Vandrande handelsmÀn frÄn det varurika Archangel,
Hvilka med möda och svett, att vinna det lockande guldet,
TÄga frÄn by till by och pÄ rÀnselbetungade skuldror
BÀra ett glitterkram, som Àr kÀrt för den treflige landtbon.
Trötte de hvilade nu i en vrÄ vid den sotiga muren,
NÀra sin rÀnsel enhvar, ty om kvÀllen de kommit frÄn Kuru,
DÀr hos den raske Mattias de nyss som tillförene rastat.
Desse hörde hans röst, dÄ han talte för alla i stugan,
KÀnde den genast igen i sömnen och sprungo ur bÀdden,
Glade att trÀffa pÄ frÀmmande ort sin redlige gÀstvÀn.
Stojande kommo de nu och slöto hans hÀnder i sina,
Hvaren hade ett ord att sÀga, och hundrade öron
Skulle med möda förmÄtt uppfÄnga de flyktiga ljuden;
Ty som gnistor spraka frÄn katten bestÀndigt och tallöst,
NÀr han pÄ gummans knÀn af vÀnliga hÀnder bestrykes,
SÄ framsprittade orden ur skÀggomsvÀfvade lÀppar.

Men sÄ talade vÀl den ena och andra ibland dem:
”O, hur fĂ€gnar det oss att trĂ€ffa den raske Mattias!
Ingen bemötte oss bÀttre Àn han, ty kommo vi trötte
In i hans stuga nÀrhelst, dÄ mÄste bestÀndigt en kÀrfve
Halm inhÀmtas för oss, och en kraftigt vÀrmande mjölgröt
Bjöds vÀl ibland, dÄ vi köpte hans ikornsryggar och mÄrdskinn.
SÄdant Àr kÀrt för alla, men mest för den tröttade vandrarn.
HjÀrtligt Àr han vÄr vÀn, den raske Mattias, ty stÀndigt
Handlar han redligt med oss, som i gÄr, dÄ vi köpte hans björnhud
Kostligt, hur vÀl och hur snart vi fingo den Äter försÄld hÀr.
Ty den var ej af mal försÄtligt stungen, ej heller
Bar den en fÀrgad svÀrta, som snart förblekes af Äldern;
DĂ€rför förnöjde den ock vĂ€laktade herr kommissarien.”

SÄ de sade och mycket, som, öfverröstadt af detta,
Flydde som rök och fann ej ett villigt lyssnande öra,
Tills att, af alla frÀmst, den brunskÀggyfvige Ontrus
Gick till sin rÀnsel, snörde den opp och tog med förnöjsam
Min, att de glimmande tÀndren emellan mustascherna syntes,
Leende fram dÀrur den med omsorg korkade flaskan,
DÀr en smakelig rom han plÀgade spara pÄ fÀrder.
Vinkande drack han och bjöd Ät Mattias den hÀrliga drycken.

Men nÀr hvar i sin vrÄ de spinnande pigorna sÄgo
Silkesdukarnas glimmande sken i den öppnade rÀnseln,
Sprungo de opp nyfikna och lÀmnade rockar och rullor.
Likasom svalor flyga med skri kring den svÀfvande höken,
SÄ omhvÀrfde de nu den brunskÀggyfvige Ontrus,
Lystna att mÀtta sin blick med varornas skimmer och fÀgring.
LÀngtande sÄgo de, frÄgade pris och suckade ofta,
NÀr de förnummo, hur dyrt de prunkande dukarne sÄldes;
Men dÀr talade dÄ den unga, förstÄndiga Hedda:
”Se, hvi dröja vi hĂ€r och önska oss sĂ„dant, som aldrig
Kan uppfyllas ÀndÄ? Hur skulle vi, fattiga pigor,
Siden begÀra och silke, som blott en gosse med hemman
Köper ibland Ät sin brud, att fÀgna den lyckliga flickan?
Ville helst nÄgon kÀnd eller okÀnd man i vÄrt samkvÀm
Köpa och skÀnka Ät mig ett synÄlsbref eller nÄlhus,
Toge jag tacksamt emot och vore förnöjd i mitt sinne.”
SÄ hon sade och fÀste sitt stora öga pÄ mÀnnen.

Leende framsteg dÄ den raske Mattias och uppdrog
Sedeltaskan af skinn, som han bar förvarad i barmen,
Tog en sedel dÀrur och köpte och delade vÀnligt
Gult bröstsocker och uddiga nÄlar Ät pigorna alla,
Medan Ät Hedda han valde dÀrtill en glÀnsande hÄrkam.

Flickorna gladdes dÀrvid och nego och tackade sakta;
Torparne Äter, och Àfven den brunskÀggyfvige Ontrus,
Logo och glammade högt och brydde den raske Mattias.

SĂ„ utropade en och en ann’ spetsfundig i hopen:
”Se dock, hur hastigt det gick för den listiga Hedda att fĂ„nga
FrÀmlingens hjÀrta, som kom, ej anande slikt i sin frihet.
Ja, sÄ sÀtter sig lÀtt bröstrodnande vakan i rönnen,
SÀker och trygg, och mÀrker ej dÀr, hur den listige gossen
RÀcker sin tagelbepinnade kÀpp bland löfven försiktigt,
Innan hon kÀnner sin hals omsluten af snaran och fÄfÀngt
Flaxar med vingarnes par och söker befria sig Äter.
LikasĂ„ fĂ„ngades nu den raske Mattias frĂ„n Kuru.”

Leende talade Àfven den gamle, förstÄndige Petrus:
”Icke förundre man sig, om Ă€fven min svĂ„ger som andra,
Hvilka i ungdom blomstra Ànnu, besegras af Hedda,
Ty svÄrt blefve det sÀkert en man att henne emotstÄ.
Vet jag dock knappt, hur jag bÀst skall beskrifva den dejliga flickan,
NÀr hon bland ynglingar dvÀljs och ömsom talar och tiger;
Som dÄ ett vÄrmoln hvilar sin glans bland trÀden pÄ kullen,
Buskarne fröjdas och björkarne stÄ i stilla förundran,
SkÄdande morgonens prakt och det rosenfÀrgade molnet,
Tills ur sitt sköte det sÀnder en flÀkt; dÄ svikta de spÀda
Grenarnes skott, och de krusiga löfven skÀlfva af vÀllust;
Mindre bĂ€fvar ocksĂ„ ej gossen, dĂ„ Hedda han Ă„hör.”

Honom med straffande ord genmÀlte den raske Mattias:
”Skall jag vĂ€l mer dig kalla en man, förstĂ„ndige Petrus,
Eller en skÀgglös pilt, som i flyktig yra med tanklöst
Smicker sölar sin mund och kvĂ€ljer en sedesam flicka?”

Sade och teg; dÄ flög den rodnande blygseln af flickans
Yppigt blomstrande kind som en fÀrgrik fjÀril af rosen,
Och hon fÀllde sin vÀnliga blick pÄ den raske Mattias,
Medan till rocken hon gick och började spola Änyo.

Men dÀr skulle de stÄtt till ljusnande morgon och vÀxlat
Löje och skÀmt och betraktat de hÄgförnöjande varor,
Hade ej oförtÀnkt vÀlaktade herr kommissarien
Öppnat den knarrande dörren och stört det muntra gelaget.
Men han höjde sin röst och sade de manande orden:
”Dröjen ej, mĂ€n, jag Ă€r fĂ€rdig att gĂ„, fort skynden, ty mörkret
Börjar att skingras ren, och stjÀrnorna blekna pÄ fÀstet.
Dagen Ă€r kort, det Ă€r vĂ€l att i tid framhinna till stĂ€llet.”

SÄ han talte vid dörrn, och alla de hörde hans stÀmma,
Fulle af nit, som det höfves en man, dÄ hans herre befaller.
Ingen hade dock dÀr, som velat med billighet döma,
Sagt, att en annan snabbare var att fatta sin bössa
Eller mer villig att gÄ Àn den vÀlförstÄndige Petrus.
Honom följde dÀrnÀst den raske Mattias frÄn Kuru,
Men den tredje var du, Zakarias, plöjande Hjerpvik.
Dessa följde med bössor sin Àrade herre i spÄren,
NÀr ur stugan han gick, ovÀpnade följde de andra.
Men dÄ de kommo pÄ gÄrden, bestego de utan att dröja
Skidornas glattade par och begÄfvo sig muntra pÄ fÀrden.

Likasom skaror af gÀss, dÄ pÄ svÀfvande vingar de lÀmna
Nordens isade sjö, pÄkalla hvarandra som oftast,
LÀttande flyktens besvÀr med sÄnger och vÀxlade tillrop,
SÄ framsvÀfvade skyttarne nu pÄ de snöiga fÀlten,
Medan Àn en, Àn en annan af dem förtÀljde i korthet
NÄgon förnöjande bragd, den han öfvat sjÀlf eller hört blott.

Tyst framvandrade dock den raske Mattias frÄn Kuru;
Mindre tÀnkte nu denne pÄ egna bedrifter och andras
Än pĂ„ det möte, han gjort med den aktade Hedda pĂ„ herrgĂ„ln.
Vacker stod hon Ànnu för hans blick, som i stugan hon syntes
Trampa sin surrande rock och varornas skimmer betrakta,
Och han förnöjde sin sjÀl med att tyst erinra sig henne.

Honom omsider klappade lÀtt pÄ den fylliga axeln
SjÀlf vÀlaktade herrn och frÄgte och talade vÀnligt:
”FrĂ€mling, Ă€ger ej du en berĂ€ttelse, rolig för alla?
Vandra ej tigande hÀr, om du Àn som den duglige mannen
Skyr att berömma din bragd och beskrifva det goda, du sjÀlf gjort.
Ty att du ej pÄ ugnen förnött din tid, det bevisar
SÄ ditt kraftiga skick som den ort, dÀr du föddes och fostrats.
StÀndigt hörde jag Kuru, det fÄgelrika kapellet,
NÀmnas med lof för dess modiga mÀn och kunniga skyttar,
Hvilka förstÄ att med drift utrota förödande vilddjur,
BÀst dock veta att ringa en björn i hans ide om vintern.
Hemma frÄn Kuru nÀmndes ocksÄ den kostliga björnhud,
Ryssarne sÄlde i gÄr, hvars like i vidd och i storlek
Aldrig försports; förskrÀcklig den Àr Ànnu att betrakta.
SÀg dock, min vÀn, om du sett den oförsagde, som vÄgat
Höja mot honom sitt spjut, ty med spjut var han tagen af daga.”

Honom, blickande opp, genmÀlte den raske Mattias:
”Tvenne voro vi dĂ€r, vĂ€laktade herr kommissarie,
Jag och en trogen kamrat, som öfvermannade björnen;
Utan fara dock ej, ty, sÄ mÄnga jag stuckit tillförne,
Ingen jag sett att med denna i styrka och vrede förliknas.”

Åter talade du, vĂ€laktade herre, förbindligt:
”SkĂ„da, hur oförmodadt och snart min önskan Ă€r uppfylld!
Strax dÄ jag köpte i gÄr den vÀldiga huden och hÀpen
Tog en ram i min hand och besÄg dess klor och dess senor,
Rann i min hÄg ett begÀr att skÄda den raske, som fÀllt den.
Men lÄt höra förloppet; för mig Àr det kÀrt att för vÀnner
Kunna förtÀlja det sen, dÄ vi satt oss i slÀdan, och huden
Klappar med glimmande tĂ€nder mot gafvelbrĂ€det i farten.”

SĂ„ han sade, och strax framskrunno de andre att lyssna,
Medan med nöje i mÀnnernas rund Mattias begynte:
”Allt, hur man ringar en björn och hans ide om hösten iakttar,
Veten I vÀl; vi gjorde, som fÀderna lÀnge för oss gjort.
Men nÀr julen omsider till Ànda lupit, och drifvan
Vuxit i skogarne hög och hunnit af skara betÀckas,
Gingo vi ut mot björnen en dag med spjut och med bössor.
Honom funno vi snart; pÄ det stÀlle, han lÀmnades, lÄg han,
Under en skyhög gran i en koja af hopade grenar,
Öfversnögad och gömd och trygg i sin vintriga hvila.
Tveksam tÀnkte jag dÄ i min hÄg, om pÄ stunden jag borde
Lossa mitt skott och försöka att genomskjuta hans nÀste,
Eller ock först med ett rop uppjaga den starke ur gömman.
BÀst det syntes mig dock, som jag menade först, ty med lycka
Kunde jag trÀffa den strax och allena berömmas af fÄngsten;
DÀrför spÀnde jag hanen och sköt med min sÀkra musköt dit.
Men med brummande reste sig opp den förtörnade björnen,
Banade rum med sin ram och skakade drifvan af idet,
Och sÄ stod han med gnistrande blick förfÀrlig i rÀmnan.
Genast lade min trogne kamrat sin bössa till ögat,
Mattade hastigt och sköt i sin ungdomshetta förgÀfves,
Ty lÀtt rispade kulan den vÀldiges hjÀssa allenast.
Men i ett sprÄng, som en dÄnande storm, framrusade björnen,
Störtade öfver min vÀn som en Äskvigg eller ett skyfall
Och slog segrande snart sin fiende neder till marken.
HÀpen sÄg jag hans klor och vredgade kÀftar i tÀflan
MÄttas mot ynglingen dÄ och nÀra att slita hans lemmar,
Innan jag hann med mitt riktade spjut framila till bistÄnd;
Men dÄ jag nalkades djÀrf och stötte det djupt i hans strupe,
VĂ€nde han vreden mot mig och det blodutsprutande gapet.
Rytande högt, pÄ darrande ben mot spjutet han trÀngde,
Sökande mig med ramar och tÀnder och blickar pÄ en gÄng;
FÄfÀngt var dock hans vÄld, ty ju mer han förföljde, dess mera
Vek jag tillbaka och hvÀlfde omkring det slipade jÀrnet,
Tills han tömde sin blod pÄ den rodnande drifvan och mattad
Föll för min fot och ur rosslande hals utblĂ„ste sin anda.”

Glad Ähörde enhvar den raske Mattias frÄn Kuru,
NÀr han sin bragd förtÀljde, och lÀtt framskrunno de alla.


Dikt Tredje sÄngen - Johan Ludvig Runeberg
 »