Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Tredje brefvet

D. 20 juni -37.

Min herre, jag skickar er här en dagbok, förd under Rosas sjukdom. Ett
och annat fragment ur mina anteckningar torde låta en ana de förhållanden,
som ägt rum och dem jag icke nu kan åter upprepa.

–Den 1 januari -37. Falska, blinda lära, att förkasta oskuldens
jordiska glädje! Hvad är då denna glädje annat än njutningen af det
himmelska, som genomströmmar allt? Gift! När dricker biet gift!-

Gif mitt öga ljus, att jag må kunna betrakta mänskligheten såsom jag
betraktar ett anlete, och visa mig ett enda drag, som icke kufvas af
oskuldens välde och ökar dess lefvande behag. O, talande bilder af det
stora med edra färger och skuggor, o, mina föraktade blommor, af er har
jag dock lärt, att lifvet skapar sin skönhet af mörker och ljus.-

Fullkomlighet. Fåfängt säger man: Det fullkomliga skall blifva.
Fullkomlighet finnes i hvarje punkt af tiden, och till denna
fullkomlighet hör själfva det ofullkomliga öga, som icke ser den.

Den 7 februari. Midnatt. Rosa vakar. På den hvita drifvan ser jag skenet
af ljus från hennes fönster. Själf har jag tändt min lampa i brist af sömn.
O, strålar på drifvan, vittnen om en ljus källa, ur hvilken I utgått, i
er har jag under natten älskat att se bilder af mänskligheten, denna heliga
strålflod från Gud. Rosa, mitt förvillade barn, klandra ej strålen,
därföre att den gått så långt bort från ljuset; ju klarare den är, desto
längre hinner den och ju längre den hinner, ett desto klarare ursprung
röjer den. Låt oss stråla här af kärlek och tro, så skall natten omkring
blifva dag, låt oss icke bäfvande kasta oss in i vår källa tillbaka, det är
att neka henne att äga strålar, det är att neka henne att vara ljus.

Den 17 mars. Första vårdag. Solen återtar sitt välde. Luften är
genomandad af lif, den har vaknat ur sin dunkla vintersömn, och snart
skall jorden vakna. Rosa har lämnat sitt rum för första gången sedan
länge. Hon har sutit en stund på trappan, hört sparfven kvittra och sett
de tindrande dropparna falla från taket. Jag såg hennes blick stråla,
jag hörde henne andas med djupa, törstande drag, och jag tror, att hon
en minut sökte Gud äfven i hans morgonglada värld. O, själfva fröjden,
som lyfter andras sinne mot skyn, är för tung för hennes, den minsta
dryck ur naturens hälsobägare upplöser hennes väsende. Mattad, nästan
vanmäktig, har hon blifvit återförd på sitt rum. Huru skall allt detta
slutas?

Den 17 april. Blommor redan! Ett glas med sippor står på Rosas bord.
Förunderligt, ju mer hon vissnar själf, desto mer tycks hon åter börja
älska friskheten och lifvet. Är det afskedsstunden, som nalkas och gör
det försmådda dyrbart igen?

Den 25 april. Fjärden är öppen, isen borta. I solgången syntes en tropp
svanor glänsa på den klara sjön. De hafva redan lyftat sina vingar och
flyttat. Det skönaste blir icke vår hvardagsgäst, det skönaste är en
resande, som blott besöker.

Den 1 maj… Hon vill hän, hon vill skiljas. Hvad söker hon? Hvart skall
hon fly? Under jorden bortom, som, öfver världars världar, hvad skall
hon finna annat, än hvad hon förskjutit här: en skapelse och en Gud?
Ägde jag konstens gåfva, skulle jag sitta vid en sjukbädd och måla för
den döende ljufva minnen. Jag skulle visa honom jorden i sitt
helgonskimmer, jag skulle låta årets växlande tider kretsa i skönhet
förbi hans öga, jag skulle återkalla i hans inbillning hans barndoms,
hans ungdoms, hans mannaålders fröjder, alla de blickar af kärlek, han
mött, alla de segrar, han sett det goda vinna, och så skapa kring honom
en sommarvärld af ord. I den skulle han slumra in, såsom man somnar en
molnfri sommarkväll, glad: af den dag, som varit, och väntande en
morgon med sol och glädje.

Den 28 maj. Att komma hit, att tränga sig till hennes bädd för att
trösta! Bort, bort, mörka spöken, jag känner er tröst!-Det ädlaste,
sannaste, heligaste är i förledarens hand medlet. Icke genom det onda,
genom det bästa snärjes hjärtat. Jag vill teckna en af vägarne; de äro
tusende: I hyddan rör sig bland föräldrar och syskon den oskyldiga
flickan och minnes under glada mödor endast dem. Så försvinner dagen,
och kvällen kommer, och öfver den stilla nejden uppgå stjärnor i glans.
En ny värld, full af andakt och frid, mognar där ute. Då nalkas
förledaren. Kom, oskyldiga, säger han, att du icke må begrafvas i dina
små omsorgers stoft, utan lära dig lefva ett högre lif. Och hon följer,
och då hon träder ut ur hyddan, höjer sig månen öfver bergen och gör
hennes bygd dubbelt skön. Hennes sinnen stämmas, hennes hjärta vidgar
sig af fröjd. Se, säger hennes ledsagare, är icke detta värdt en blick?
Och hon ser, att han talar sant. Då gör han sin röst djupare och
bestraffar hennes forna köld, att hon försofvit sin andakt, att hon icke
ofta sökt en stund, herrlig såsom den, hon skådar nu. Hon skrämmes, ty
hennes hjärta är fullt af tjusning, och hon ser, hvad hon försakat. Och
det lif, du nu lefver, hviskar förledaren, och de känslor, af hvilka du
genomströmmas, hvem delar dem? Höj ditt öga och se, om bland tusende
varelser, son omgifva oss, någon enda lyfter sig upp ur sitt hvardagslif
för att Iefva såsom vi. Ser du någon enda vid vår sida? Och hon blickar
omkring sig och ser ingen. Då mörknar för henne jorden, och
mänskligheten blir för henne en böljande ocean utan själ, och hon faller
till förledarens bröst och säger: Vi stå på en klippa i hafvet, öfvergif
mig icke, jag är ensam, om jag icke äger dig!-Fåvitska! Hvarför sade du
icke: Ja, den värld, du öppnat för mig, är helig och skön, men min hydda
är äfven en helig värld, mina syskons ögon äro äfven klara, ljufva
stjärnor, och i mina föräldrars famn lefver jag rikt såsom här; lär mig
att älska, icke att förakta!–

Den 1 juni. Hela dagen blott om sin mor! Med strålande ögon,
genomskinlig, nästan förklarad, blott om sin mor! Hon var dock ett
barn, ett spädt barn när hon miste en dyra, och dock minns hon allt.
”Var hon icke sådan? Gick hon icke fridsam och lugn bland dina blommor,
skötte dem och skötte dig och mig? Frågor på frågor! O, hon minnes med
kärlek sin mor, och hon glädes åt att hon lefvat, som hon lefde. Hon är
räddad! Vågar jag tro, att hon–Jag kallas in till henne–

Tålamod, försakelse, hopp! Vi träffas ju åter!

* * * * *

P. S. Tillståndet här ser ni af medföljande annons, den jag ber er
hafva godheten låta införa i någon tidning.

Hon hvilar nu på andra sidan sjön. Den klara fjärden, som förut varit
min fägnad, är nu en svart, dyster graf, öfver hvilken mitt öga sällan
vågar sända en blick.

Dagarna äro tröga och enformiga. På skymningen får jag vänta nästan från
midnatt till midnatt, det är årstidens skuld, och med skymningen kommer
icke alltid sömnen.

Sedan ett år tillbaka har jag mer och mer märkt, att jag blir gammal,
och med åren aftaga krafterna, min herre, och med krafterna lynnet, det
är så naturens gång.

Min gamle tjänare åldras liksom jag. För ett par dagar sedan kom jag i
trädgården. Han vattnade parterren, men utan omsorg, vårdslöst, vresigt,
så att han till och med stötte blommorna med kannan. Jag förebrådde
honom det. ”Nåväl”, sade han, ”för hvem vårda vi dem?” Den gamle mannen
började gråta bittert, och jag lämnade honom och gick bort.

Känner ni någon god, värnlös flicka om sjutton år, som ville äga en far?
Likheten! I ungdomen likna människorna hvarandra, den ena flickan har
alltid något af den andras själ.

Förlåt, min herre, att mitt bref blir kort. Det kostar mig mycket att
hålla mina tankar tillsamman.-Ännu en gång: för ert deltagande hjärta
medsänder jag min dagbok, hvari jag antecknat ett och annat under
senaste tid. Då den återsändes, väntar jag ett välkommet bref. Farväl!


Dikt Tredje brefvet - Johan Ludvig Runeberg