Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Torpflickan

Sörjen Kandals dotter, gröna lunder!
SĂ„som edra blommors blida stunder
Voro hennes glada stunder korta.
Sörjen, gröna lunder! Hon Àr borta.

Kan ej dödens mulna Àngel skona?
Skall naturen, att sitt fall försona,
Åt en makt, som hĂ€rjar och föröder,
Offra allt det Àdlaste, hon föder?

Kan vÀl grafvens mossbetÀckta gömma
GlÀdas Ät det sköna, Ät det ömma?
Älskas Kandals barn af dödens salar
Som af Lannas grottor, Vanhais dalar?

O, du var sÄ skön, begrÄtna flicka!
Ingen yngling stannar mer att dricka
Vid din blÄa kÀlla, ty dÀr inne
Ser han blott din saknad och ditt minne.

O, sÄ lÀnge du besökte kÀllan,
Glömdes hennes tÀcka strÀnder sÀllan.
Ofta, af ett fÄfÀngt hopp bedragen,
Kunde herden dÀr fördrömma dagen.

TrÄnans suckar, glÀdjens gÀlla stÀmma
Voro vid dess bölja dÄ som hemma,
Och sÄ lÄngt hon flöt, den spegelklara,
Hördes sÄng och muntra flöjter bara.

Lyssnen icke, Lannas grÄa hallar!
Kandals dotter gÄr ej mer och vallar;
FÄfÀngt sörja edra stumma eko
Hennes toner, som för alltid veko.

Tomt Àr nu pÄ Vanhais betesmarker;
Inga hjordar irra i dess parker;
NÄgon fÄgel blott, som höken jagar,
Flyger dÀr frÄn trÀd till trÀd och klagar.

Son af Vanhais, du, som frÀmst bland alla
Älskades af detta nu sĂ„ kalla,
Detta fordom, ack, sÄ varma hjÀrta,
SÀg, hvar dvÀljs du ensam med din smÀrta?

Tystnat har din yxa ren i skogen,
Ty en flicka gick ej mer förtrogen
Och besvarade din röst frÄn hagen,
DÄ du, lockande, höll opp med slagen.

Högt pÄ stranden ser man nu din julle,
Liksom om du aldrig mera skulle
Kasta ut för fjÀrdens skaror nÀten,
Af hvartenda Àlskadt vÀrf förgÀten.

O, bland, kyrkogÄrdens sorgsna pilar
Slog du lÀger, dÀr din flicka hvilar,
Och dÄ dagen slÀcks och tÀndes Äter,
Sitter du vid hennes graf och grÄter.

Sörjen Kandals dotter, gröna lunder!
SĂ„som edra blommors blida stunder
Voro hennes glada stunder korta.
Sörjen, gröna lunder! Hon Àr borta.


Dikt Torpflickan - Johan Ludvig Runeberg