Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Till trÄnaden

För jordens gudar höjer jag ej sÄngen;
Jag bringar offret af min lyras röst
Åt trĂ„naden, Ă„t den förgrĂ„tne fĂ„ngen,
Som gömd och okÀnd ammas i mitt bröst.

DÀr mellan lifvets sorger bor den höga
Med dunkla forntidsminnen i sin barm,
Och tÄrar svÀlla i hans mulna öga,
Och tomhet famnas af hans strÀckta arm.

O, hvarför kan jag ej hans dar besÀlla,
Ej finna svalka för hans hjÀrtas brand!
Hvad vinge bÀr mig opp till ljusets kÀlla
Och ger Ät frÀmlingen ett fosterland?

Ack! Evighetens hÄfvor blott försona
Den stoltes kvalfullt lÄgande begÀr,
Och sÄsom konungen sin stela krona
Föraktar Àngeln hvarje njutning hÀr.

Och dÀrför ser han, hvar gÄng östern randas,
Med tÄrar opp mot en förhatad dag,
Och dÀrför mÀter han hvar stund, jag andas,
Och rÀknar dyster hvarje hjÀrtats slag.

Haf, tÄlamod, du gÀst frÄn högre trakter!
Din pröfvotid Àr hÄrd, men icke lÄng;
Det blir en natt, som söfver dina vakter
Och för dig sakta ur din bojas tvÄng.

Snart skall du, sjÀlf befriad lyfta vingen
Och fly frÄn jorden, en förklarad hamn,
Och ofvan stjÀrnorna och ofvan tingen
Din himmel nÄ i fosterlandets famn.


Dikt Till trÄnaden - Johan Ludvig Runeberg
 »