Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Till min sparf

Dig sköter jag, min lilla sparf, sÄ gÀrna
Och rÀknar vÀl ibland
Med tÄrar i mitt öga hvarje kÀrna,
Du plockar ur min hand.

Jag Àlskar dig, fastÀn din fjÀderslöja
Af ingen fÀgring ler;
Jag kÀnner dig, fast ej din nÀbb kan röja
Den ton, ditt inre ger.

Din skrud Àr mörk som natten, och din tunga
Är stum och tyst som den.
Du kan ej glimma, och du kan ej sjunga,
Du kan blott vara vÀn.

Dig kallar mÄngen ful och undrar öfver
Att jag dig Àga vill;
Men du Àr öm och trogen,-hvad behöfver,
Hvad fordrar jag vÀl till?

DÄ andra gÀcka dina enkla klÀder,
Ser du pÄ mig sÄ huld,
Och jag ej gÄfve frÄn din kropp en fjÀder
För pÀrlor och för guld.

De prisa siskans driller, de behjÀrta
Kanarierns gÀlla röst;-
Jag sökte blott en varelse, ett hjÀrta
Att vÀrma vid mitt bröst.

Ej kÀrleken vid ytans glitter dröjer,
Ej mÀttas han dÀraf;
Hans vÀllust Àr den tacksamhet, han höjer,
Den sÀllhet, som han gaf.

NÀr du i menlös glÀdje pickar stilla
Den hand, du sitter pÄ,
Belönar du ej dÄ min vÄrd, du lilla,
Är du ej vacker dĂ„?

Förtroligt skall jag söka att besÀlla
Din lefnads snabba vÄr,
Och nÀr du dör, skall pÄ din graf jag fÀlla
En blomma och en tÄr.


Dikt Till min sparf - Johan Ludvig Runeberg