Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Till Franzén

Höjde du dÄ ren för sista gÄngen
HÀr en Àlskad röst,
Du, som, lÀrkan lik, flög bort med sÄngen
Undan storm och höst?

Skall det land, som sÄg din morgons blomma,
SĂ„g din middags guld,
Icke Àfven se din afton komma
Solbelyst och huld?

Glömmer du i Sveas blomsterdalar
Fosterlandets skog
Och vid sÄngerna af nÀktergalar,
Huru vakan slog?

Sen du for frÄn oss, har redan mÄngen
Vinter setts förgÄ;
Men fast vÄren kom och fÄgelsÄngen,
Kom ej du ÀndÄ.

Ack, i dina forna lunder drömde
Natten lika ljuf,
Och den minsta blommas öga gömde
Samma dagg Ànnu,

Som nÀr fordom sÀll du gick pÄ stranden,
DÀr din hemÀlf flöt,
TÀnkte visor, sÄg pÄ midnattsbranden
Eller blommor bröt.

NÀr kring samma nejd det Äter vÄras
Och dess prakt slÄr ut,
Vore det ej ljuft Ànnu att tÄras,
DÀr du sjöng förut?

Ja, fast UhlÄs gamla borg föröddes,
Fast du finner blott
Sörjande ruiner, dÀr du föddes,
DÀr din boning stÄtt,

Vore ju dock kÀrt att gÄ och minnas,
Hvar det fordom var,
Hyddans stÀlle och den sÄngarinnas,
Som dess flaggstÄng bar.

Vinden gnyr i Auras lÀrosalar;
Kom dock dit ocksÄ!
MÄngen hugkomst dÀr ur askan talar
Till ditt bröst ÀndÄ!

Kom tillbaka till ett land, som famnar,
Ack, sÄ gÀrna dig!
Hvar som helst i vÄra skÀr du hamnar,
Blombeströs din stig.

Som en saknad vÄrdag skola tjÀllen
HĂ€lsa dig igen,
Och hvart eko i de grÄa fjÀllen
Som en barndomsvÀn.


Dikt Till Franzén - Johan Ludvig Runeberg