Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Till en flicka

Flicka, säg hvad magiskt tvång det är,
Som mig ständigt till ditt hjärta jagar?
Säg mig, hvarför längtar jag att där,
Endast där fördrömma mina dagar?

Hvarför är den sköna helgedom,
Där naturen som prästinna dröjer,
För min blick så stel, så glädjetom,
Om ej dig jag bland dess under röjer?

Såsom jag i stoftets bojor snärd,
Såsom jag ett rof för ödets bölja,
√Ąr f√∂r mig du mera √§n en v√§rld,
Fast den minsta buske kan dig dölja.

Hulda, länge, innan dig, jag såg,
Var jag älskad, älskande tillbaka;
Ofvan molnen, där mitt hemland låg,
√Ągde jag f√∂rut en dyrkad maka.

Rikare var hennes barm än din,
Hennes kyss var mera full att njuta;
Vid som himlen var dess famn, och min
Var dock ej för trång att henne sluta.

O, hur mönstrar jag ej mången gång
Dessa minnen ifrån fadershuset!
Hvad jag älskat såsom fri en gång,
√Ąlskar jag √§nnu, fast smidd vid gruset.

Flicka, ej din tjusande gestalt,
Färgen ej på dina rosenkinder,
Nej, en kärlek till det stora allt
√Ąr den makt, som vid din famn mig binder.

Jord och himmel äger jag i dig,
Kan i dig blott till mitt hjärta pressa;
Undra därför ej, att du för mig
√Ąr s√• dyr, s√• dyr som b√•da dessa.


Dikt Till en flicka - Johan Ludvig Runeberg