Svensk poesi

Dikt pÄ svenska


Dikt Till en fÄgel

SÀg mig, du lilla fÄgel,
DĂ€r mellan almens blad,
Hur kan du stÀndigt sjunga
Och stÀndigt vara glad?
Jag hör din röst hvar morgon,
Jag hör den hvarje kvÀll,
Men lika ren Àr stÀmman
Och tonen lika sÀll.

Ditt förrÄd Àr sÄ ringa,
Din boning Àr sÄ trÄng,
Dock ser du mot din hydda
Och sjunger hvarje gÄng.
Du samlar inga skördar,
Och inga kan du sÄ;
Du vet ej morgondagen
Och Àr sÄ nöjd ÀndÄ.

Hur ges det icke mÄngen,
Som gods och hÄfvor fÄtt,
Som land och riken Àger
Och bor i gyllne slott,
Men hÀlsar dock med suckar
Och tÄrbegjuten blick
Den sol, hvars uppgÄngstimma
Nu nyss din lofsÄng fick!

Hur skulle icke mÀnskan
Din ringa lott försmÄ,
Och hon, den otacksamma,
Är mindre nöjd Ă€ndĂ„.
Ditt spÀda hjÀrta krossa,
Det stode henne fritt;
Dock prisar du ditt öde,
Och hon förbannar sitt.

Hvi blickar hon mot höjden
SÄ knotande, sÄ kallt?
Hvad Àgde hon att fordra,
DĂ„ skaparen gaf allt?
DÄ jordens glÀdje ligger
För hennes fötter ner,
Hvi ser hon stolt pÄ slafven
Och suckar efter mer?

Nej, sjung du, lilla fÄgel,
Om njutning hvarje gÄng,
Och aldrig skall jag blanda
En klagan med din sÄng.
Kom, bygg ditt bo hvar sommar
Invid mitt tjÀll Ànnu
Och lÀr mig kvÀll och morgon
Att vara sÀll som du.


Dikt Till en fÄgel - Johan Ludvig Runeberg