Svensk poesi

Dikt på svenska


Dikt Till den ålderstegne

Sörjer du en tid, som är förfluten,
√Ądle gamle, d√§r du tyst och sluten
Skrider fram i ålderns kulna dal?
Tänker du med saknad på de stunder,
Då du närde känslans rika under
Och den ungdomsvarma pulsen svällde
√Ąn af salighet och √§n af kval?

Ingen vällust spirar på din bana
Kärlekens och ärans djärfva fåna
Svajar fjärran från din öde stig;
Nöjets blida, balsamfyllda fläktar,
Flickans rosor och pokalens nektar
Lifva sjuklingen och lifva slafven,
Ack, men lifva icke mera dig.

Löna dig för mödorna och striden
Dessa lemmar, stämplade af tiden,
Denna längtan, som sitt mål ej hann?
Eller gömmer det förödda tjället
Någon njutning, någon skatt i stället
För den glädje, som kom in med våren
Och som gäckande med den försvann?

Ja, i djupet af ditt inre väcktes
För hvar trånad, som af tiden släcktes,
Högre nöjen, renare begär.
Ack, vi skåda blott din yttre slöja,
Blott de fåror, som din panna plöja,
Icke fridens ängel i ditt hjärta,
Ej det eden, som han skapat där.

Se, när dagens purpurlågor glimma,
Tjusar än en guldbestrålad dimma,
√Ąn en blomma, i sin knoppning r√∂jd.
Först när solens milda flamma bärgas,
Flyr det bländsken, hvaraf gruset färgas,
Och i oförgänglig skönhet tindrar
Då det stjärnbeströdda fästets höjd.

Så, när ålderns långa afton skymmer,
Flykta själens jordiska bekymmer,
Och dess himmel går förklarad opp.
√Ąr det sv√•rt att lifvets dag f√∂rsaka,
Kan du önska dig dess glans tillbaka,
Då din kväll är ljus som stjärnerymden
Och omätligt såsom den ditt hopp?

Allt, hvad fordom du som ljufvast tänkte,
Allt, hvad sträfvandet och lyckan skänkte,
Står ett bleknadt intet för din syn,
Som för vandraren på Alpens höjder
Dalens dofter, fjärilar och fröjder,
När han fjällets fria hjässa hunnit
Och af eter svalkas ofvan skyn.

O, hvad är den sällhet, här vi söke?
Blott ett blomstersmyckadt troll, ett spöke,
Ur sin natt af fantasin befalldt.
Trånfull sträckes famnen till dess möte,
Jublande vi sjunka i dess sköte,
Men som rök omsluter oss fantomet,
Fridlöst, mulnadt, gycklande och kallt.

Lycklig du, som flärden mer ej dårar;
Lögnerna af jordens falska vårar
Har du lärt att fatta med förakt.
Inga skiften nå ditt trygga läger,
Hvad du hoppas, hvad du sökt och äger,
Fostras ej i dödlighetens parker
Och förvissnar ej med deras prakt.

Skygd mot villorna och mot passionen
Och ett minne, huldt som harpotonen,
Och en graf, som vinkar och som ler,
Och en röst, som bakom grafven talar,
Kallar, bjuder, tröstar och hugsvalar:
Där den sällhet, som du eftertraktar
Och som åldrens stilla bana ter.

Hell dig! Undan stormarna och åren,
Hög och segrande i silfverhåren,
Vandrar du mot evighetens rand,
Seglarn lik, som, ren af lugnet vaggad,
Ser på afstånd oceanen fradgad
Och med glädjens hvita vimpel hälsar
Stränderna utaf sitt fosterland.


Dikt Till den ålderstegne - Johan Ludvig Runeberg